1409. Quod historica sint repraesentativa sed omnia verba sint significativa, constare potest ex illis quae de repraesentativis et significativis prius dicta et ostensa sunt n. 665, 920, 1361; hic quia repraesentativa incohant, breviter adhuc rem licet exponere: Antiquissima Ecclesia quae fuit caelestis, omnia terrestria et mundana, tum corporea, quae usquam objecta fuerunt eorum sensuum, non aliter spectabant ac res mortuas; sed quia omnia et singula quae in mundo sunt, sistunt aliquam ideam regni Domini, proinde rerum caelestium et spiritualium, cum illa viderent aut caperent aliquo sensu, non cogitabant de iis sed de caelestibus et spiritualibus, et quidem non ab illis sed per illa; ita res mortuae apud eos vivebant. Haec quae significabant, ab ore illorum collegerunt posteri, et inde fecerunt doctrinalia quae fuerunt Verbum Ecclesiae Antiquae post diluvium; haec apud Ecclesiam Antiquam fuerunt significativa, nam per illa didicerunt interna et ex illis cogitarunt de spiritualibus et caelestibus. At postquam perire coepit cognitio illa, ut nescirent quod talia significarentur, atque inciperent terrestria illa et mundana sancta facere et colere, absque cogitatione de significatione ‘eorum, tunc eadem facta sunt repraesentativa; inde Ecclesia repraesentativa quae incohat in Abramo, et postea instituta apud Jacobi posteros: inde sciri potest quod ortus repraesentativorum sit a significativis Ecclesiae Antiquae, et significativa Ecclesiae Antiquae a caelestibus ideis Antiquissimae Ecclesiae. Repraesentativa quomodo se habent, constare potest ab historicis Verbi ubi omnia acta patrum horum, nempe Abrami, Isaci et Jacobi, tum postea Mosis, judicum, regum Jehudae et Israelis, nihil aliud sunt quam repraesentativa: ‘Abramus’, ut dictum, in Verbo repraesentat Dominum, et quia Dominum, etiam caelestem hominem, ‘Isacus’ quoque Dominum et inde spiritualem hominem, ‘Jacobus’ similiter Dominum et inde naturalem hominem correspondentem spirituali: sed ita se habet cum repraesentativis quod nihil reflectatur super personam qualis est, sed super rem quam repraesentat; omnes enim reges Jehudae et Israelis repraesentabant Regium Domini, qualescumque essent, et omnes sacerdotes Sacerdotale Domini, qualescumque essent; ita potuerunt tam mali quam boni repraesentare Dominum, et Ipsius regni caelestia et spiritualia; nam, ut dictum et ostensum prius, repraesentativa prorsus separata sunt a persona. Inde nunc est quod omnia historica Verbi sint repraesentativa et quia illa sunt repraesentativa, sequitur quod omnia verba Verbi sint significativa, hoc est, quod aliud significent in sensu interno quam in sensu litterae.
Om Himlen och om Helvetet #221
221. Gudsdyrkan i himlen.
Gudsdyrkan i himlarna är inte olik gudsdyrkan på jorden vad det yttre angår, men till det inre skiljer den sig. Där är det också läror, det är predikningar, och det är tempel. Lärorna överensstämma i det väsentliga, men i de högre himlarna är de av en mera inre vishet än i de nedre himlarna. Predikningarna är i enlighet med lärorna, och liksom de ha hus och palats (nr 183-190), så ha de även tempel, i vilka predikningarna hållas. Att det finns sådana saker också i himlarna, är eftersom änglarna oavbrutet fullkomnas i vishet och kärlek. De ha nämligen liksom människorna förstånd och vilja, och förståndet är sådant, att det oavbrutet kan fullkomnas, likaledes viljan - förståndet medelst sanningar, som höra till förståndighet, och viljan genom godheter, som höra till kärleken 1 .
Footnotes:
1. Att förståndet är mottagande av det sanna och viljan av det goda, Himmelska Hemligheter 3623, 6125, 7503, 9300, 9930. Att liksom alla ting hänföra sig till det sanna och det goda, så hänför sig allt som tillhör människans liv till förståndet och viljan, nr 803, 10122. Att änglarna fullkomnas i evighet, nr 4803, 6648.
