2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

8815. ‘Et vox buccinae ¹ vehemens valde’: quod significet statum caelestem qui circum, constat ex significatione ‘vocis’ seu ‘soni buccinae’ quod sit verum boni caelestis; ‘vox’ ² est verum, et ‘buccina’ est bonum caeleste, ut supra n. 8802; quod sit status caelestis qui circum, est quia Divinum in caelo est in medio seu intimo, hoc est, in supremo ibi; at caelum respective ad angelos est circum seu extra, hoc est, infra, nam quod circum est etiam est extra, et quod extra est etiam est infra; ipsum verum Divinum in caelo significatur per ‘voces et fulgura’, verum autem caeleste seu angelicum Divino ³ adjunctum, quod infra seu circum est, significatur per ‘vocem buccinae’; similiter ac apud Sachariam, Jehovah super illis apparebit, et exibit sicut fulgur telum Ipsius; et Dominus Jehovih buccina clanget, et procedet in procellis meridiei, 9:14:

et apud Davidem,

Ascendit Deus cum clangore, Jehovah cum voce buccinae, Ps. ⁴ 47:6 [KJV Ps. 47:5];

‘clangor’ pro vero boni spiritualis, ‘vox buccinae’ pro vero boni caelestis.

[2] Divinum Verum quod per caelum transit etiam intelligitur per tubas quibus angeli clanxerunt, Apoc. 8:2, 6-8, 12, 13, 9:14;

repraesentatum etiam est verum Divinum e caelo per septem buccinas quibus septem sacerdotes clanxerunt ante arcam seu coram Jehovah, cum muri urbis Jericho caderent, Jos. vi; tum per buccinas quibus insonuerunt trecenti viri, qui cum Guideone, circum castra Midianis, Amaleki, et filiorum orientis, Jud. vii; causa ⁵ quod buccinae ⁶ illum effectum ederent, fuit, ⁷ quia repraesentabant verum Divinum per caelos, quod tale est ut perficiat bonos at destruat malos; quod perficiat bonos, est quia hi recipiunt Divinum Bonum quod est in Vero, at quod destruat malos, est quia hi non recipiunt Divinum Bonum quod inibi; ⁸ muri Jericho' significabant falsa quae defendebant mala, ac ‘Midian, Amalek, et filii orientis, circum quorum castra trecenti viri Guideonis clanxerunt buccinis’ significabant illos qui in malis et inde falsis.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.