2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

4988. ‘Et sustulit uxor domini ejus oculos ad Josephum’: quod significet verum naturale non spirituale adjunctum bono naturali, et ejus perceptionem, constat ex significatione ‘uxoris’ quod sit verum adjunctum bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale, ¹ adjunctum bono naturali, quia de illo vero et hoc bono agitur; bonum illud cui conjunctum id verum, est hic ‘dominus’, n. 4973; et ex significatione ‘tollere oculos’, quod sit cogitatio, intentio, et quoque perceptio, de qua n. 2789, 2829, 3198, 3202, 4339.

[2] Per ‘uxorem’ hic significatur verum naturale, sed non verum naturale spirituale et per ‘maritum’ ² ,

qui hic ³ dominus, significatur bonum naturale, sed non bonum naturale spirituale; explicandum itaque est quid bonum et verum naturale non spirituale, et quid bonum et verum naturale spirituale: bonum apud hominem est ex duplici origine, nempe ex hereditario et inde adscititio, et est ex doctrina fidei et charitatis, apud gentiles ex religioso; bonum et verum quod ex priore origine est, est bonum naturale non spirituale; bonum autem quod ex hac origine et bonum naturale spirituale; ex simili origine est verum quia omne bonum ⁴ adjunctum sibi habet suum verum.

[3] Bonum naturale ex priore origine, hoc est, ex hereditario et inde adscititio, multa affinia habet cum bono naturali ex altera origine, hoc est, ex doctrina fidei et charitatis, seu ⁵ religioso sed solum in externa forma; in interna prorsus differunt; bonum naturale ex priore origine comparari potest bono quod etiam datur apud animalia quae mitia sunt, sed bonum naturale ex altera origine est proprium homini qui ex ratione agit, et inde novit dispensare bonum diversimode secundum usus; hanc dispensationem docet doctrina justi et aequi, et in superiore gradu doctrina fidei et charitatis, et haec quoque in multis confirmat ratio apud vere rationales:

[4] illi qui ex priore origine bonum agunt, feruntur sicut instinctu caece in charitatis exercitia, at qui ex altera origine bonum agunt, feruntur ex debito interno, et quasi visualiter ad illa: verbo, qui ex priore origine bonum agunt, non ex aliqua conscientia justi et aequi, minus ‘veri et boni’ spiritualis, bonum agunt; qui autem ex altera origine, ex conscientia agunt; videantur quae prius n. 3040, 3470, 3471, 3518 de his dicta sunt, et quae sequuntur n. 4992. Sed quomodo cum his se habet, nequaquam potest explicari ad captum, nam unusquisque qui non spiritualis est seu qui non regeneratus est, bonum videt a forma ejus externa ⁶ , et hoc ex causa quia non scit quid charitas nec quid proximus; et quod haec non sciat, etiam est causa quia nulla doctrinalia charitatis sunt; in luce caeli illa apparent distinctissime, et inde quoque distincte apud spirituales seu regeneratos, quia hi in luce caeli sunt.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ: