1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

8915. ‘Et vocem buccinae’: quod significet eadem per caelum, nempe Divina Vera ex bono, constat ex significatione ‘vocis buccinae’ quod sit status caeli angelici quod circum Divinum, et quod sit verum Divinum inde, de qua n. 8815, 8823; ex quibus constare potest quid significatur per Domini verba, ubi de consummatione saeculi seu de ultimo tempore Ecclesiae praedicit, quod tunc Dominus missurus sit angelos cum tubae voce magna, qui congregabunt electos Ipsius a quattuor ventis, Matth. 24:31;

qui non scit quod omnia verba Domini etiam intus in se recondant caelestia et Divina, hoc est, quod sensus internus illis insit, credent quod cum ultimum judicium instat, apparituri sint angeli et annuntiaturi illud, et quoque congregaturi electos cum voce tubae; sed quod per ‘vocem tubae’ seu ‘buccinae’ ibi non intelligatur vox tubae seu buccinae sed verum Divinum per caelum in forma interna et ejus evangelizatio, videatur n. 4060 fin. , tum 8815 et 8823.

1025. ‘Cum semine vestro post vos’: quod significet illos qui e novo creantur, constat a significatione ‘seminis’, tum a sequentibus; a significatione ‘seminis’: semen in sensu litterali significat posteritatem, sed in sensu interno fidem; et quia, ut saepius dictum, nulla fides est nisi ubi charitas, ita est ipsa charitas quae per ‘semen’ in sensu interno intelligitur: a sequentibus, constat quod non solum agatur de homine qui intra Ecclesiam, sed etiam de homine qui extra Ecclesiam, ita de universo genere humano; ubicumque est charitas, etiam apud gentes remotissimas ab Ecclesia, ibi est semen, nam semen caeleste est charitas nemo enim hominum aliquid boni potest facere a se, sed omne, bonum a Domino; bonum quod faciunt gentes, etiam est a Domino, de quibus ex Divina Domini Misericordia, in sequentibus; quod semen De sit fides, ostensum est prius n. 255; per fidem intelligitur ibi et alibi charitas ex qua fides, nam non alia fides, quae fides, datur, quam fide: charitatis;

[2] similiter etiam alibi in Verbo ubi semen nominatur, ut ubi semen Abrahami, vel Isaci, vel Jacobi, significatur amor seu charitas ‘Abrahamus’ enim repraesentavit amorem caelestem, ‘Isacus’ amorem spiritualem, quae sunt interni hominis, ‘Jacobus’ eadem sed quae externi hominis; ita, non solum in propheticis sed etiam in historicis historica Verbi in caelo non percipiuntur sed quae per historica significantur; Verbum non solum scriptum est pro homine sed etiam pro angelis; homo cum legit Verbum, et sensum inde non alium quam litteralem capit, tunc angeli non sensum litteralem sed internum; ideae materiales, mundanae et corporeae quas homo habet cum legit Verbum, apud angelos fiunt ideae spirituales et caelestes; sicut dum homo legit de Abrahamo, Isaco et Jacobo, tunc angeli nusquam cogitant de Abrahamo, Isaco et Jacobo, sed de illis rebus quae per eos repraesentantur et sic significantur:

[3] similiter cum de Noaho, Shemo, Hamo et Japheto, has personas ignorant angeli, nec aliud percipiunt quam. Ecclesiam Antiquam, et angeli interiores ne quidem Ecclesiam, sed istius Ecclesiae fidem, et secundum seriem, statum rerum de quibus agitur: ita quoque cum in Verbo dicitur ‘semen’, ut hic de Noaho quod ‘foedus erigeretur cum illis, et cum semine illorum post illos, non posteritatem eorum percipiunt, nam Noahus nullus fuit, ita enim appellata Ecclesia Antiqua, sed per ‘semen’ intelligunt charitatem quae essentiale fidei fuit istius Ecclesiae; similiter ubi in historicis de Abrahamo, Isaco et Jacobo dicitur semen eorum, tunc nusquam intelligunt angeli posteritatem eorum propriam, sed omnes in universo: tam qui intra Ecclesiam quam qui extra, apud quos semen caeleste seu charitas est; immo angeli interiores percipiunt ipsum amorem qui semen caeleste est, abstracte:

[4] quod per ‘semen’ significetur amor: tum omnis cui est amor, constat ab his locis, ubi de Abramo, Jehovah dixit, Semini tuo dabo terram hanc, Gen. 12:7;

tum, Omnem terram, quam tu vides, tibi dabo illam, et semini tuo usque in aeternum, et ponam semen tuum sicut pulverem terrae, Gen. 13:15, 16;

qui in sensu litterae sunt, non aliud capiunt quam quod per semen intelligatur posteritas Abrami, et quod per terram, terra Canaan, eoque magis quia posteritati ejus data est ea terra; sed qui in sensu interno sunt, ut totum caelum, per ‘semen Abrami’ non aliud percipiunt quam amorem, per ‘terram Canaan’ nihil aliud quam regnum Domini in caelis et in terris; et quod ‘data iis terra’, nihil aliud quam repraesentativum; de quo, ex Divina Domini Misericordia, alibi. Similiter alibi ubi de Abramo, Jehovah eduxit eum foras, et dixit, Suspice nunc versus caelum, et numera stellas si potes numerare illas; et dixit ei, Sic erit semen tuum, Gen. 15:5;

hic similiter, ‘Abramus’ quia repraesentabat amorem seu fidem salvificam, per ‘semen ejus’ non alia posteritas in sensu interno intelligitur quam omnes in universo qui in amore sunt.

[5] Similiter, Erigam foedus Meum inter Me et inter te, et inter semen tuum post te; ... et dabo tibi et semini tuo post te terram peregrinationum tuarum, omnem terram Canaan, in possessionem aeternam; eroque illis in Deum:... hoc foedus Meum, quod custodies inter Me et inter vos, et inter semen tuum post te, circumcidi vobis omnem masculum, Gen. 17:7, 8, 10;

ubi ‘foedus erigere’ similiter significat conjunctionem Domini cum hominibus in universo per amorem, qui amor repraesentatus fuit per Abramum; inde constat quid per semen ejus significatur, nempe omnes in universo qui in amore sunt: foedus erat circumcisio de qua hic agitur, per quam nusquam caelum intelligit circumcisionem carnis, sed circumcisionem cordis, quae est eorum qui in amore sunt; circumcisio erat repraesentativum regenerationis per amorem, quod apud Mosen clare explicatur, Circumcidet Jehovah Deus cor tuum, et cor seminis tui, ad amandum Jehovam Deum tuum, toto corde tuo, et tota anima tua, propterea ut vivas, Deut. 30:6;

ex quibus constat quid circumcisio in sensu interno; quare ubicumque dicitur circumcisio, non aliud intelligitur quam amor et charitas, et inde vita.

[6] Quod per ‘semen Abrahami’ omnes in universo significentur quibus amor, constat quoque a Domini verbis ad Abrahamum et ad Isacum; ad Abrahamum, postquam sicut mandatum sacrificare voluit Isacum, Benedicendo benedicam tibi, et multiplicando multiplicabo semen tuum, sicut stellas caelorum, et sicut arenam quae super litore maris, et hereditabit semen tuum portam hostium tuorum, et benedicentur in semine tuo omnes gentes terrae, Gen. 22:17, 18;

ibi quod per ‘semen’ intelligantur omnes in universo quibus amor, constat manifeste.

[7] Sicut ‘Abrahamus’, ut dictum, repraesentavit amorem caelestem, ita ‘Isacus’ amorem spiritualem, quare per ‘semen Isaci’ non aliud significatur quam omnis homo, apud quem amor spiritualis seu charitas; de quo haec, Peregrinare in terra hac, et ero tecum, et benedicam tibi, quia tibi et semini tuo dabo omnes terras has, et confirmabo juramentum, quod juravi Abrahamo patri tuo, et multiplicari faciam semen tuum sicut stellas caelorum; et dabo semini tuo omnes terras has, et benedicentur in semine tuo omnes gentes terrae, Gen. 26:3, 4, 24;

ubi manifeste, quod omnes gentes intelligantur qui in charitate. Amor caelestis per Abrahamum repraesentatus est sicut ‘pater’ amoris spiritualis per Isacum repraesentati, nam e caelesti nascitur spirituale, ut prius ostensum.

[8] Jacobus, quia repraesentabat Ecclesiae externa quae ab internis existunt, ita omnia quae in externo homine, ab amore et charitate oriunda, quare per ‘semen ejus’ significantur omnes in universo quibus cultus externus in quo internus, et quibus opera charitatis in quibus charitas a Domino; de quo semine ad Jacobum, postquam in somnio viderat scalam, Ego Jehovah, Deus Abrahami patris tui, et Deus Isaci; terram super qua tu cubas, tibi dabo eam et semini tuo, et erit semen tuum sicut pulvis terrae; ... et benedicentur in te omnes familiae humi, et in semine tuo, Gen. 28:13, 14; 32:13; 48:4.

[9] Quod semen non aliud significet, praeter a locis Verbi prius n. 255 adductis, etiam ab his constare potest;

apud Esaiam,

Tu Israel servus Meus, Jacobus quem elegi, semen Abraham amici Mei, 41:8;

ibi agitur de regeneratione hominis; ubi Israel et Jacobus, ut multoties, distinguuntur, et per ‘Israelem’ significatur Ecclesia spiritualis interna, per ‘Jacobum’ ejusdem externa, utraque vocatur ‘semen Abrahami’, hoc est, Ecclesiae caelestis, quia caeleste, spirituale et naturale sibi succedunt:

apud Jeremiam,

Ego plantaveram te vitem praestantem totam, semen voluntatis quomodo conversa es Mihi in degeneres vitis alienae? 2:21;

ubi de Ecclesia spirituali, quae ‘vitis praestans’, cujus charitas seu fides charitatis appellatur ‘semen veritatis’:

[10] apud eundem,

Sicut non numeratur exercitus caelorum, et non mensuratur arena maris, ita multiplicabo semen Davidis servi Mei, et Levitas ministrantes Mihi, 33:22;

ubi manifeste ‘semen’ pro semine caelesti; nam per ‘Davidem’ significatur Dominus; quod semen Davidis non luit sicut exercitus caelorum qui non numeratur, nec sicut arena maris quae non mensuratur, unicuivis notum est:

apud eundem,

Ecce dies venientes, dictum Jehovae, et suscitabo avidi germen justum, et regnabit Rex, intelligenter aget, et faciet judicium et justitiam in terra: in diebus Ipsius salvabitur Jehudah, et Israel habitabit confidenter; et hoc nomen Illius quod vocabunt Illum, Jehovah justitia nostra: quare ecce dies venientes, dictum Jehovae, et non dicent amplius, vivens Jehovah, Qui ascendere fecit filios Israelis e terra Aegypti; sed vivens Jehovah, Qui ascendere fecit, et Qui deduxit semen domus Israelis e terra septentrionis, 23:5-8 ¹ ;

ibi prorsus alia significantur quam quae apparent in littera, non per ‘Davidem’ David, non per ‘Jehudam’ Judas, nec per ‘Israelem’ Israel, sed per ‘Davidem’ Dominus, per ‘Jehudam’ caeleste, per ‘Israelem’ spirituale; quare per ‘semen Israelis’ illi quibus est charitas seu fides charitatis:

[11] apud Davidem,

Timentes Jehovam, laudate Ipsum; omne semen Jacobi glorificate Ipsum; metuite ab Ipso omne semen Israelis, Ps. 22:24, 25 [KJV Ps. 22:23, 24];

ibi per ‘semen Israelis’ nec aliud semen intelligitur quam Ecclesia spiritualis:

apud Esaiam,

Stirps ejus erit semen sanctitatis, 6:13;

pro reliquiis, quae sancta, quia Domini:

apud eundem,

Educam de Jacobo semen, et ex Jehuda possessorem montium Meorum, et possidebunt illam electi Mei, et servi Mei habitabunt ibi, 65:9;

ubi de Ecclesia caelesti externa et interna:

apud eundem,

Non generabunt in perturbationem; semen benedictorum Jehovae illi, et nati illorum cum illis, 65:23;

ubi de novis caelis et nova terra, seu de regno Domini, qui ibi, ex amore generati seu regenerati, appellantur ‘semen benedictorum Jehovae’.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ: