1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

6336. ‘Et dixit, Colligimini’: quod significet simul omnia in genere, constat a significatione ‘colligi’ quod sit ut simul sint, hic omnia vera fidei et bona amoris quae per duodecim filios Jacobi significantur, videatur mox supra n. ¹ 6335.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

4208. ‘Et juravit Jacob in Pavorem patris sui Jishaki’: quod significet confirmationem a Divino Humano quod ‘Pavor’ dicitur in illo statu, constat a significatione ‘jurare’ quod sit confirmatio, de qua n. 2842, 3375; et ex significatione ‘pavoris Jishaki’ quod sit Divinum Humanum Domini, de qua n. 4180; quod juramenta fierent per Divinum Humanum Domini, ¹ n. 2842.

[2] Quod hic dicatur ‘Deus Abrahami, Deus Nahoris, Deus patris eorum’ seu Terahi, et ‘Pavor Jishaki patris Jacobi’ est quia filii Terahi totidem agnoscerent deos, fuerunt enim idololatrae, n. 1353, 1356, 1992, 3667; et peculiare fuit in illa domo quod unaquaevis familia suum deum coleret, inde hic dicitur Deus Abrahami, Deus Nahoris, Deus patris eorum, et pavor Jishaki; familiae tamen Abrahami injunctum fuit ut agnoscerent Jehovam pro suo Deo; sed usque Ipsum non agnoscebant aliter quam sicut alium deum per quem se distinguerent a gentibus, ita quoad solum nomen; quapropter etiam toties desciverunt ad alios deos, ut constare potest ab historicis Verbi; causa fuit quia solum in externis erant; quid interna, prorsus non sciebant, nec ² scire volebant;

[3] ipsa ritualia Ecclesiae eorum respective ad illos non fuerunt aliter quam idololatrica, quia separata erant ab infernis, omne enim rituale Ecclesiae separatum ab interno est idololatricum; at usque potuit genuinum Ecclesiae per illos repraesentari, nam repraesentationes non spectant personam sed rem, n. 665, 1097 f. , 1361, 3147; ³ verum ut repraesentativa Ecclesia existeret, et sic aliqua communicatio Domini per caelum cum homine, teneri debuerunt imprimis in eo ut agnoscerent Jehovam, si non corde usque ore; repraesentativa enim apud illos non exibant ab internis sed ab externis et sic se communicabant, aliter ac in Ecclesia genuina in qua per interna fit communicatio; quapropter etiam cultus eorum Divinus nihil animas eorum affecit, hoc est, beatos fecit in altera vita, sed solum faustos in mundo:

[4] ut itaque in externis tenerentur, ideo toties miracula apud illos, quae nusquam exstitissent si in internis fuissent; et ideo toties cogebantur per punitiones, per captivitates et per minas ad cultum, cum tamen nemo cogitur ad cultum internum a Domino, sed ille per liberum implantatur, n. 1937, 1947, 2874-2881, 3145, 3146, 3158, 4031; principale externum erat ut Jehovam confiterentur, nam Jehovah erat Dominus Qui in omnibus Ecclesiae illius repraesentabatur; quod Jehovah esset Dominus, videatur n. 1343, 1736, 2921, 3035.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ: