1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

അടിക്കുറിപ്പുകൾ:

3563. 'And said, The voice is Jacob's voice, and the hands Esau's hands' means that the understanding consists in this case of truth existing inwardly, while the will consists in this case of good existing outwardly, so that an inversion of order exists with them. This is clear from the use of 'voice' to refer to truth and of 'hand' to refer to good. For 'voice' is used in reference to truth, as is evident from the places introduced in Volume One, in 219, 220, and from the fact that the actual words used are 'the voice is Jacob's voice', Jacob representing natural truth, as shown in various places above. And the reason why 'hand' is used in reference to good is that 'the hand' means power and ability, 878, 3541, the source of which is nothing other than good. All the power and ability that truth possesses comes from good, even though it seems to come from truth. This likewise is evident from the fact that the actual words used are 'the hands are Esau's hands', Esau representing natural good, as also shown above. The consequent existence of an inversion of order with them is evident from the consideration that proper order requires good, which belongs to the will, to exist inwardly, and truth, which belongs to the understanding, to exist outwardly. But these matters, as stated above, are such as can hardly be explained in any intelligible way because few have any knowledge of such things. For even if a perfectly clear explanation of them were given they would still not be understood if knowledge of them is lacking. Nevertheless the matter must be discussed since it is the subject at this point.

[2] The only source of the good of the natural which manifests itself in a person is interior good, that is, the good of the rational. Natural good can have no other source, though that which flows in from the one determines the nature of the good in the other. And since the good of the natural comes from no other source, neither does the truth of the natural, for where good is, so also is truth. Both must be present if they are to be anything at all. And again, that which flows in determines the nature of the truth there. Influx is such that the good of the rational flows into the natural along two different routes - one a very short and thus direct route into the good itself of the natural, and then on through the good of the natural into the truth there, this good and this truth being represented by Esau and his venison. In addition to this, the good of the rational flows into the natural along a second route which is less short, that is to say, through the truth of the rational, by means of which influx it forms something resembling good, but which in fact is truth.

[3] Everything is thus taking place according to order when the good of the rational flows directly into the good of the natural and at the same time into the truth there, and also indirectly by way of the truth of the rational into the good of the natural, and in a similar way both directly and indirectly into the truth of the natural. When all this is taking place the influx is according to order. Such is the influx with those who have been regenerated. But a different influx exists prior to regeneration, as has been stated above. That is to say, the good of the rational does not flow into the good of the natural directly but indirectly, by way of the truth of the rational, and so manifests something resembling good in the natural, which is not genuine good nor consequently genuine truth. Instead it is something such as does indeed possess good inmostly by virtue of influx through the truth of the rational; but there is nothing more. Therefore good too presents itself there under a different form, that is to say, outwardly as good represented by 'Esau' but inwardly as truth represented by 'Jacob'. And as this is not in accordance with order an inversion of order is said to exist with them. Yet insofar as nobody can be regenerated in any other way it is according to order.

[4] I realize that no matter how clearly these matters are stated and as a consequence are able to be perceived clearly by those who have a knowledge of the existence of such things, they still remain obscure to those who do not know what influx is, more so to those who do not know that the rational is distinct and separate from the natural, and more so still to those who do not have any distinct and clear idea of what good is or of what truth is. But the nature of natural good and of natural truth in the state prior to regeneration is plain to see only from the desires present at that time. When a person desires truth not because he has life in view but some other ends, such as to become learned, and to become this because of some desire to outdo others, which amounts to childish envy, and also because of some desire for glory, the order existing with the good of the natural and the truth of the natural is akin to that represented here by Jacob. As these two exist in relation to each other, there is a reversal of order, that is to say, the will, to which good belongs, exists outwardly, while the understanding, to which truth belongs, exists inwardly.

[5] But in the state following regeneration the situation is different. In this case the person desires truth not only because he has life in view but more still because he desires the good itself which constitutes that life. Previous desires, that is to say, those connected with outdoing, with childish envy, and with glory, now break away, so much so that they seem so to speak to have been dispelled. At this point good which belongs to the will exists inwardly, and truth which belongs to the understanding exists outwardly. The result then is that truth acts as one with good since it stems from good. This order is genuine order. The order existing previously also serves to bring this order about, for the will which at that time occupies an external position allows many things to come in which contribute to regeneration, like a sponge which absorbs water, clear or muddy, so that it absorbs such things as would otherwise be rejected. Indeed these things serve as means and also as ideas that have to be formed concerning genuine goods and truths, besides other uses which they serve.