1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Фусноти:

29. Det finns tre himlar.

Det finns tre himlar och dessa sins emellan fullständigt åtskilda, den innersta eller tredje, den mellersta eller andra och den yttersta eller första. De följa efter och stå i förhållande till varandra såsom det översta hos människan, som kallas huvudet, det mellersta hos henne, som kallas kroppen, och det lägsta, som kallas fötterna, och såsom den översta delen av ett hus, dess mellersta och dess lägsta delar. I en sådan ordning är även det Gudomliga, som utgår och nedstiger från Herren. I följd härav är himlen på grund av ordningens nödvändighet i en trefald.

499. Om människans andra tillstånd efter döden.

Människans andra tillstånd efter döden kallas tillståndet av det inre, eftersom hon då införes i det inre som tillhör hennes sinne eller hennes vilja och tanke, och det yttre, vari hon var i sitt första tillstånd, insöves. Var och en som lägger märke till människans liv och hennes tal och handlingar kan se, att hos var och en finnas yttre och inre ting eller yttre och inre tankar och avsikter. Detta kan man finna av följande: Den som lever ett borgerligt liv tänker om andra i enlighet med vad han såväl av rykte som genom umgänge hört och uppfattat om dem, men likväl talar han inte med dem enligt sin tanke, och fast de är onda, handlar han ändå hövligt mot dem. Att det är så, är särdeles väl bekant från hycklare och smickrare, som tala och handla helt annorlunda än vad de tänka och vilja, och från skrymtare, som tala om Gud, om himlen, om själars frälsning, om kyrkans sanningar, om fäderneslandets väl och om sin nästa liksom av tro och kärlek, då de likväl i sitt hjärta tro något annat och älska sig själva allena. Härav är det tydligt, att det finns två slags tankar, den ena yttre och den andra inre, och att de tala från den yttre tanken och mena något annat från den inre tanken, och att dessa två tankar är åtskilda, ty man aktar sig för, att inte den inre tanken skall inflyta på den yttre och på något vis komma till synes. Från skapelsen är människan sådan, att den inre tanken må verka som ett med den yttre genom motsvarighet, och den verkar också som ett hos dem som är i det goda, ty dessa tänka och tala inte annat än gott. Men hos dem som är i det onda verkar inte den inre tanken som ett med den yttre, ty dessa tänka ont och tala gott. Hos dessa är ordningen vänd upp och ned, ty det goda är hos dem utvändigt och det onda invändigt. Härav kommer det, att det onda härskar över det goda och underlägger sig detta som en träl, att det må tjäna det som ett medel till att vinna de ändamål som tillhöra deras kärlek. Och då det är ett sådant ändamål i det goda som de tala och göra, så är det klart, att det goda hos dem inte är gott, utan besmittat med ont, hur mycket det än i yttre form ser ut som gott för dem som inte känna det inre. Annorlunda är det hos dem som är i det goda. Hos dessa är ordningen inte upp- och nedvänd, utan det goda inflyter från den inre tanken i den yttre och sålunda i tal och i handling. Detta är den ordning, i vilken människan är skapad, ty så är deras inre i himlen och i ljuset där, och då himlens ljus är det från Herren utgående Gudomliga Sanna, följaktligen är Herren i himlen (nr 126-140), därför ledas de av Herren. Detta är sagt, för att man må veta, att varje människa har en inre tanke och en yttre tanke, och att de är sins emellan åtskilda. Nar det säges tanke, förstås även vilja, ty tanken är från viljan, ty ingen kan tänka utan vilja. Härav är det klart, vad människans yttre tillstånd och inre tillstånd är.