1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Bilješke:

4635. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM SEXTUM

Quia in praemissis ante capita Geneseos hactenus explicata sunt quae Dominus apud Matthaeum cap. xxiv praedixerat de ultimo tempore Ecclesiae, et quia apud eundem Evangelistam eadem continuantur ¹ capite xxv, licet etiam illa suo ordine quoad sensum internum explicare quae in littera haec sunt: Tunc simile fiet regnum caelorum decem virginibus, quae accipientes lampades suas exiverunt in occursum Sponsi: quinque autem erant ex illis prudentes, quinque vero stultae; quae stultae accipientes lampades suas non acceperunt secum oleum; verum prudentes acceperunt oleum in vasis suis cum lampadibus suis. Tardante autem Sponso, dormitarunt omnes, et obdormierunt: media autem nocte clamor factus est, Ecce Sponsus venit, exite in occursum Ipsius: tunc excitatae sunt omnes virgines istae, et adornarunt lampades suas: verum stultae prudentibus dixerunt, Date nobis de oleo vestro, quia lampades nostrae exstinguuntur; responderunt autem prudentes, dicentes, Ne forte non sufficiat nobis et vobis; abite vero potius ad vendentes et emite vobis ipsis; abeuntibus autem illis ad emendum, venit Sponsus, et paratae ingressae sunt cum Ipso ad nuptias, et clausa est ² janua. Postea vero veniunt etiam reliquae virgines, dicentes, Domine, Domine, aperi nobis; Ipse vero respondens dixit, Amen dico vobis, non novi vos. Vigilate itaque, quia non scitis diem, neque horam, in qua Filius hominis venturus est, Matth. 25:1-13.

Bilješke:

1999. ‘Cecidit Abram super facies suas’: quod significet adorationem, constat absque explicatione. Cadere super facies, fuit ritus adorandi Antiquissimae Ecclesiae, et inde antiquorum, ex causa quia ‘facies’ significabat interiora, quorum humiliationis status repraesentabatur per ‘cadere super facies’; inde in Ecclesia repraesentativa Judaica sollemne factum; adoratio vera seu humiliatio cordis prostrationem ad terram super facies coram Domino, ut gestum naturaliter inde profluentem, secum habet; in humiliatione enim cordi: est agnitio sui, quod nihil nisi spurcum sit, et simul agnitio infinitae misericordiae Domini erga tale; in quibus agnitionibus cum tenetur mens, ipsa mens versus infernum se demittit et prosternit corpus, nec se elevat priusquam a Domino elevatur; quod fit in omni ver humiliatione cum perceptione elevationis ex misericordia Domini; tali fuit humiliatio hominum Antiquissimae Ecclesiae; sed aliter se habet cum adoratione quae non ex humiliatione cordis, videatur n. 1153.

[2] Quod Dominus ¹ adoraverit et ² oraverit Jehovam Patrem Suum, ex Verbo apud Evangelistas notum est, et hoc sicut Alium a Se, tametsi Jehovah in Ipso; sed status in quo tunc Dominus fuerat, status humiliationis Ipsius fuit, qui qualis fuit, in Parte Prima dictum est, nempe quod tunc in infirmo humano, quod a matre fuit ³ ; at quantum hoc exuit et Divinum induit, tantum in alio statu fuit qui status dicitur status glorificationis Ipsius; in priore statu adoravit Jehovam sicut Alium a Se, tametsi in Se, nam, ut dictum, Internum Ipsius fuit Jehovah; sed in hoc, nempe statu glorificationis, locutus est cum Jehovah ut cum Se, nam fuit Ipse Jehovah.

[3] At quomodo haec se habent, non capi potest nisi sciatur quid internum, et quomodo internum agit in externum; et porro quomodo internum et externum inter se distincta sunt, et usque conjuncta; sed tamen hoc illustrari potest per simile, nempe per internum apud hominem et ejus influxum et operationem in externum apud cum; quod homo internum habeat, quod interius seu rationale, et quod externum, videatur prius n. 1889, 1940; internum hominis est ex quo homo est homo et per quod distinguitur a brutis animalibus; per hoc internum vivit homo post mortem et in aeternum, et per illud a Domino inter angelos potest elevari; est ipsa prima forma ex qua homo fit et est homo; per internum hoc Dominus unitur homini; ipsum caelum Domino proximum est ab internis his humanis, sed usque supra caelum intimum angelicum, quare illa sunt Ipsius Domini; ita omne humanum genus est praesentissimum sub oculis Domini; distantia quae apparet in sublunari orbe, nulla est in caelo, minus supra caelum, videantur quae ab experientia n. 1275, 1277:

[4] interna illa hominum non habent vitam in se, sed sunt formae recipientes vitae Domini; quantum nunc homo est in malo, tam actuali quam hereditario, tantum quasi separatus est ab hoc interno quod est Domini et apud Dominum, ita tantum a Domino; nam illud tametsi adjunctum est homini, et ab eo inseparabile, usque tamen homo quantum recedit a Domino, tantum se quasi separat ab illo, videatur n. 1594; sed separatio non est evulsio ab illo, tunc enim homo non amplius potuisset vivere post mortem, sed est dissensus et dissidium illarum ejus facultatum quae infra sunt, hoc est, rationalis et externi ejus hominis ab illo; ⁴ quantum est dissensus et dissidium, tantum disjungitur, at quantum non est dissensus et dissidium, tantum conjungitur homo per internum Domino, quod fit quantum est in amore et charitate, nam amor et charitas conjungit;

[5] ita se habet apud hominem. Sed Domini Internum fuit Ipse Jehovah, quoniam conceptus a Jehovah, Qui non dividi et fieri alterius potest, sicut filius ⁵ qui conceptus a patre homine; Divinum ⁶ enim sicut humanum, non dividuum est, sed unum et idem est et manet; cum hoc Interno Dominus univit Essentiam Humanam; et quia Domini Internum fuit Jehovah, non fuit forma recipiens vitae, sicut internum hominis, sed fuit ipsa vita: Ipsius quoque Humana Essentia per unitionem similiter facta est vita, quare toties Dominus dixit quod sit Vita, ut apud Johannem, Quemadmodum Pater habet Vitam in Se Ipso, ita dedit Filio habere Vitam in Se Ipso, 5:26;

praeter alibi apud eundem 1:4; 5:21, 6:33, 35, 48; 11:25;

per ‘Filium’ intelligitur Humana Domini Essentia'; quantum itaque Dominus in humano fuit quod hereditario accepit a matre, tantum apparuit distinctus a Jehovah, et adoravit Jehovam sicut Alium a Se; at quantum exuit hoc humanum, tantum fuit Dominus non distinctus a Jehovah sed unus cum Ipso; ille status fuit, sicut dictum, status humiliationis Domini, hic vero status glorificationis Ipsius.

Bilješke: