Iz Swedenborgovih djela

 

Arcana Coelestia #1540

Proučite ovaj odlomak

  
/ 10837  
  

1540. SENSUS INTERNUS

HISTORICA vera Verbi incohata sunt, ut dictum, capite praecedente xii; illuc usque seu potius ad Eberum fuerunt historica facta: quae nunc de Abramo continuantur, in sensu interno significant Dominum, et quidem primam Ipsius vitam qualis fuit antequam Externus Ipsius Homo conjunctus fuit cum Interno adeo ut unam rem agerent, hoc est, antequam Externus Ipsius Homo similiter caelestis et Divinus factus sit. Historica sunt quae Dominum repraesentant, ipsa verba sunt significativa illorum quae repraesentantur: sed quia historica sunt, mens legentis non aliter potest quam teneri in illis, cumprimis hodie cum plerique et fere omnes non credant dari sensum internum, minus in singulis verbis; et forte nec agnitum adhuc, tametsi ita manifeste huc usque ostensum est; ex eo quoque, quod sensus internus appareat ita recedere a sensu litterae ut vix cognoscatur; sed scire possunt solum inde quod historica nusquam possint esse Verbum, quia in illis separatis a sensu interno non plus Divini est quam in alio quodam historico; at sensus internus facit ut Divinum sit. Quod sensus internus sit ipsum Verbum, constat a multis quae revelata sunt, ut Ex Aegypto vocavi filium Meum, Matth. 2:15;

praeter plura alia; Ipse etiam Dominus post Resurrectionem docuit discipulos quid apud Mosen et Prophetas scriptum fuisset de Ipso: Luc. 24:27, ita quod nihil in Verbo scriptum quod non Ipsum spectet: Ipsius regnum, et Ecclesiam; haec sunt spiritualia et caelestia Verbi; at quae sensus litterae habet, sunt utplurimum mundana, corporea, et terrestria, quae nusquam facere possunt Verbum Domini. Hodie tales sunt ut nihil nisi quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter quam talia percipiant; quid spiritualia et caelestia, vix sciunt; aliter Antiquissimae et Antiquae Ecclesiae homo, qui si hodie vixisset et legisset Verbum, nihil attenderet ad sensum litterae: quem videret sicut nullum, sed ad sensum internum; mirantur valde quod aliquis aliter percipiat Verbum: quare etiam omnes antiquorum libri ita scripti sunt ut aliter ferrent in sensu interiore quam in littera.

  
/ 10837  
  

This is the Third Latin Edition, published by the Swedenborg Society, in London, between 1949 and 1973.

Iz Swedenborgovih djela

 

Arcana Caelestia #2495

Proučite ovaj odlomak

  
/ 10837  
  

2495. Det har redan på många ställen sagts och visats att det i Ordet finns en invärtes mening, som inte framträder i bokstaven. Hurdan denna mening är framgår av vad som förklarats alltifrån kapitel 1 fram till detta kapitel i Första Moseboken. Då det nu likväl förhåller sig så att de få som i våra dagar tror på Ordet inte är medvetna om existensen av en sådan invärtes mening, så skall det därför här ytterligare bekräftas.

[2] Herren beskriver tidevarvets fulländning, det vill säga Kyrkans sista tid, sålunda:

Strax efter de dagarnas plåga skall solen förmörkas, och månen skall inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens makter skall skakas. Matteus 24:29; Markus 13:24-25.

Att ’solen’ här inte betecknar sol, ’månen’ inte måne och inte heller ’stjärnorna’ stjärnor, utan att ’solen’ betecknar kärleken och människokärleken mot nästan, ’månen’ tron som fås av kärleken till Herren och kärleken till nästan och att ’stjärnorna’ betecknar insikterna i det goda och sanna har visats ovan i nr 31, 32, 1053, 1521, 1529-1531, 2120, 2441. Med dessa Herrens ord avses således att när tidevarvets fulländning eller den sista tiden inträffar då kommer det inte att finnas någon kärlek och människokärlek och därför inte heller någon tro. Att det är detta som avses framgår av liknande Herrens ord hos profeterna, såsom hos Jesaja:

Se, Jehovahs dag kommer för att göra jorden till en ödemark, och Han skall utrota dess syndare från den. Ty himlens stjärnor och stjärnbilder skall inte mera sända ut sitt ljus. Solen skall förmörkas i sin uppgång, och månen skall inte ge sitt ljus. 13:9-10.

Detta syftar likaledes på Kyrkans sista tid, eller, vilket är detsamma, på tidevarvets slut.

[3] Hos Joel:

En dag av mörker och djupt mörker, en dag av moln och töcken. Jorden skälvde inför Honom, himlarna bävade. Solen och månen förmörkades och stjärnorna miste sitt sken. Joel 2:2, 10.

Här är innebörden densamma. På annat ställe hos samme profet:

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovahs stora och fruktansvärda dag kommer. Joel 2:31.

Ytterligare hos densamme:

Jehovahs dag är nära. Solen och månen förmörkas, och stjärnorna mister sitt sken. Joel 3:14-15.

Hos Hesekiel:

När Jag utsläcker dig, skall Jag täcka över himlarna och förmörka deras stjärnor. Jag skall täcka över solen med moln, och månen skall inte ge sitt ljus. Och alla himlarnas strålande ljus skall Jag förmörka över dig, och Jag skall låta mörker komma över ditt land. 32:7-8.

Likaledes hos Johannes:

Och se, när han bröt det sjätte sigillet inträffade en väldig jordbävning, och solen blev svart som en tagelsäck, och fullmånen blev som blod, och stjärnorna föll ner på jorden. Uppenbarelseboken 6:12-13.

I samma bok:

Den fjärde ängeln blåste i sin basun, så att en tredjedel av solen träffades, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, och en tredjedel av dem förmörkades. Uppenbarelseboken 8:12.

[4] Av dessa ord kan man inse att Herrens ord hos evangelisterna mycket omfattar detsamma som hos Profeterna – att det på de sista tiderna inte kommer att finnas någon människokärlek och tro, och att detta är den invärtes meningen. Detta framgår än ytterligare hos Jesaja:

Månen skall rodna av blygsel, och solen skall skämmas, ty Jehovah Sebaot skall då regera på Sions berg och i Jerusalem. 24:23.

Innebörden här är att tron, som är ’månen’, kommer att rodna av blygsel, och att människokärleken, som är ’solen’, kommer att skämmas, därför att dessa, tron och människokärleken, är i ett sådant skick. För det kan ju inte sägas om månen och solen att de rodnar av blygsel och skämms. Och hos Daniel:

Getabockens horn växte åt söder och åt öster. Och det växte även ända upp till himlens härskara, och den kastade ner på jorden några av härskaran och av stjärnorna och trampade på dem. 8:9-10.

Här framstår det tydligt för var och en att ’himlens härskara’ inte betyder härskara och inte heller att ’stjärnor’ betyder stjärnor.

  
/ 10837