1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

V:

9926. ‘Et audietur vox ejus’: quod significet influxum veri apud illos qui in caelis et qui in terris, constat ex significatione ‘audiri’ quod sit receptio et perceptio, de qua n. 5017, 5471, 5475, 7216, 8361, 9311, inde quoque influxus, nam quae recipiuntur et percipiuntur influent; et ex significatione ‘vocis’ cum de Aharone, per quem repraesentatur Dominus, quod sit Divinum Verum, de qua n. 8813; vox enim est annuntiatum ejus, et quia est annuntiatum, est apud illos qui in caelis et in terris; nam Divinum Verum implet omnia caeli, et facit omnia Ecclesiae; tale annuntiatum repraesentabatur per vocem ex tintinnabulis auri cum Aharon intrabat ad sanctum coram Jehovah, et cum exibat, ut dicitur in ¹ nunc sequentibus in hoc versu.

[2] Quod ‘vox’ in Verbo significet Divinum Verum, quod auditur et percipitur in caelis et in terris, constat a sequentibus his locis:

apud Davidem,

Vox Jehovae super aquis; vox Jehovae in virtute; vox Jehovae cum honore; vox Jehovae frangit cedros; vox Jehovae incidens ut flamma ignis; vox Jehovae trepidare facit desertum; vox Jehovae parturire facit cervas; sed in templo Ipsius quivis dicit gloriam, Ps. 29:3-9;

agitur in illo Psalmio de Divino Vero, quod destruit falsa et mala; Divinum illud Verum est ‘vox Jehovae’; gloria autem quae dicitur, est Divinum Verum in caelo et in Ecclesia; quod ‘gloria’ sit Divinum Verum, videatur n. 9429, et quod ‘templum’ sit caelum et Ecclesia, n. 3720:

[3] apud Johannem,

Qui Pastor ovium est, huic ostiarius aperit, et oves vocem illius audiunt: oves Ipsum sequuntur, quia sciunt vocem Ipsius: alienum non sequuntur, quia non sciunt alienorum vocem. Et alias oves habeo quae non sunt ex ovili hoc, etiam illas oportet Me adducere, et vocem Meam audient: sed vos non estis ex ovibus Meis, nam oves Meae vocem Meam audiunt, et Ego cognosco ² illas, et sequuntur Me, 10:2-5, 16, 26, 27; quod hic ‘vox’ sit Divinum Verum procedens a Domino, ita Verbum, manifeste patet; ‘alienorum vox’ est falsum:

[4] apud Esaiam,

Vox clamantis in deserto, Parate viam Jehovae, revelabitur enim gloria Jehovae: vox dicit, Clama; super montem altum ascende, evangelizatrix Zion, extolle cum virtute vocem tuam, evangelizatrix Hierosolyma; extolle, Ecce Dominus Jehovih in forti venit, 40:3, 5, 6, 9, 10; Joh. 1:23;

‘vox’ ibi est annuntiatum ex Verbo de Adventu Domini, ita quoque est Divinum Verum, quod Verbum annuntiat; ‘desertum’ est status Ecclesiae tunc, quae sicut in deserto, quia Verbum non amplius intellectum; ‘gloria quae revelabitur’ est ³ Verbum quoad interiora ejus; quod id sit ‘gloria’, videatur n. 9429; quod Jehovah, Cui via ⁴ pararetur, et ⁵ Dominus Jehovih, Qui in forti venturus, sit Dominus, patet, ⁶ nam clare dicitur:

[5] ⁷ apud Esaiam,

Vox speculatorum tuorum, tollent vocem, cum oculo ad oculum viderint, quod ⁸ revertatur Jehovah Zionem, 52:8;

‘speculatores’ pro illis qui scrutantur scripturas de Adventu Domini; ‘vox’ illorum est Verbum, quod est Divinum Verum ex quo:

apud Jeremiam,

Factor terrae, per intelligentiam Suam extendit caelos, ad vocem quam dat Ille, multitudo aquarum in caelis, 10:12, 13, 51:[15, ] 16; ‘vox’ pro Divino Vero, ⁹ 'aquae' pro veris quae in caelis et ex caelis; quod ‘aquae’ in Verbo sint vera, videatur n. 2702, 3058, 3424, 4976, 5668, 8568, 9323, ut quoque in Apocalypsi,

[6] Vox Filii hominis sicut sonitus aquarum multarum, 1:15: Audivi vocem e caelo tanquam vocem aquarum multarum, 14:2:

et apud Davidem,

Vox Jehovae super aquis, Jehovah super aquis magnis, Psalmi 29:3:

apud Joelem,

Jehovah edidit vocem Suam coram exercitu Suo, quia innumerus qui facit Verbum Ipsius, 2:11;

‘vox’ etiam ibi pro Divino Vero, etiam Verbum quod faciunt:

apud eundem,

Jehovah ex Hierosolyma dabit vocem Suam, ut contremiscant caeli et terra, 4:16 ¹⁰ [KJV 3:16]:

apud Davidem,

Regna terrae, psallite Domino, equitanti super caelo caeli antiquitatis, ecce dabit in voce vocem roboris, Ps. 68:33, 34 [KJV Ps. 68:32, 33]:

apud Johannem, Dico vobis quod veniet hora quando mortui audient vocem Filii ¹¹ Dei, et qui audient vivent, 5:25;

quod ‘vox’ ibi sit Divinum Verum, proinde Verbum Domini, patet:

[7] apud Ezechielem,

Sustulit me Spiritus, et audivi post me vocem terrae motus magni, Benedicta gloria Jehovae, et vocem alarum animalium, et vocem rotarum, et vocem terrae motus magni, 3:12, 13: et dein, Vox alarum cheruborum audita est usque ad atrium exterius, sicut vox Dei Schaddai cum loquitur, 10:5;

‘vox’ etiam ibi est Divinum Verum, ‘cherubi’ enim significant providentiam et custodiam Domini ne accessus sit ad Ipsum, et in caelum, nisi per bonum quod amoris, n. 9277 fin. , 9509; ‘vox alarum et vox rotarum’ sunt vera spiritualia.

[8] In hoc versu, ¹² in quo de Aharone agitur, est sonus seu clangor ¹³ ex tintinnabulis, qui dicitur vox; etiam alibi in Verbo sunt soni et clangores ex ¹⁴ buccinis, ut et sonitus et clangores ex tonitribus, qui dicuntur voces, et per ¹⁵ illos pariter significantur Divina Vera, videatur n. 7573; praeterea etiam soni instrumentorum musicorum varii generis ¹⁶ significant similia, sed quae ¹⁷ sonum edunt stridulum et discretum, ¹⁸ significant Divina Vera spiritualia, quae autem sonum edunt continuum, Divina Vera caelestia, n. 418-420, 4138, 8337; inde patet quod per ‘sonos’ seu ‘voces tintinnabulorum’ significentur Divina Vera spiritualia; nam vestes Aharonis, et in specie pallium, in cujus fimbriis circumcirca erant, repraesentabant regnum seu caelum spirituale Domini, n. 9814, 9825.

V:

5620. ‘Parum resinae et parum mellis’: quod significet ¹ vera boni naturalis exterioris, et jucundum ejus, constat ex significatione ‘resinae’ quod sit verum boni, seu verum ex bono, de qua n. 4748; causa quod resina id significet, est quia inter unguentosa est et quoque inter aromatica; quae aromatica sunt, illa significant talia quae sunt veri ex bono, et magis cum etiam unguentosa sunt et inde aliquid ex oleo trahunt, nam ‘oleum’ significat bonum, n. 886, 3728, 4582: resina illa quod aromatica fuerit, videatur Gen. 37:25, ac ideo quoque eadem vox in lingua originali balsamum significat; ² quod illa unguentosa seu crasse oleosa, constat; inde nunc est quod per ‘resinam’ significetur verum boni quod in naturali, hic in exteriore ³ quia primo loco ponitur, et adjungitur melli, quod est jucundum ibi. Quod Mel sit jucundum, est quia est dulce, et omne dulce in naturali mundo correspondet jucundo ⁴ et amoeno in spirituali; quod dicatur jucundum ejus, nempe veri ex bono in naturali exteriore, est quia omne verum, et magis verum boni, suum jucundum ⁵ habet, sed jucundum ex affectione eorum, et inde usu.

[2] Quod ‘mel’ sit jucundum, constare potest etiam ab aliis locis in Verbo, ut apud Esaiam,

Virgo concipiet et pariet filium; et vocabit nomen Ejus Immanuel (Deus nobiscum), butyrum et mel comedet, ad sciendum Ipsum reprobare malum, et eligere bonum, 7:14, 15; ibi de Domino; ‘butyrum’ pro caelesti, ⁶ ‘mel’ pro eo quod ex caelesti:

[3] apud eundem,

Erit, ⁷ prae multitudine faciendi lac, comedet butyrum; et butyrum et mel comedet omnis residuus in medio terrae, 7:22;

ibi de regno Domini; ‘lac’ pro bono spirituali, ‘butyrum’ pro bono caelesti, et ‘mel’ quod ex illis, ita pro felici, amoeno, jucundo:

[4] apud Ezechielem,

Sic ornata es auro et argento; et vestes tuae byssus et sericum, et acupictum; similam et mel et oleum comedisti, unde pulchra facta es valde admodum; et prosperata es usque ad regnum:... simila, oleo et melle cibavi te; tu autem dedisti illud coram illis in odorem quietationis, 16:13, 19;

ibi de Hierosolyma, per quam intelligitur Ecclesia spiritualis, describitur qualis fuit apud antiquos, et dein qualis facta est; quod ‘ornata fuerit auro et argento’ est quod ⁸ bono et vero caelesti et spirituali; ‘vestes ejus byssus, sericum et acupictum’ pro veris in rationali et ⁹ utroque naturali; ‘simila’ pro spirituali, ‘mel’ pro ejus ¹⁰ amoeno, et ‘oleum’ pro ejus bono; quod per singula illa significentur talia quae sunt caeli, cuivis potest constare:

[5] apud eundem,

Jehudah et terra Israelis fuerunt negotiatores tui in triticis ¹¹ minnith et pannag, et melle, et oleo, et balsamo, 27:17;

ibi de Tyro, per quam ¹² significatur Ecclesia spiritualis, qualis in initio ¹³ fuit, et qualis postea facta, sed quoad cognitiones boni et veri, n. 1201; ‘mel’ etiam ibi pro amoeno et jucundo ex affectionibus sciendi et discendi bona et vera caelestia et spiritualia:

[6] apud Mosen,

Equitare ¹⁴ facit eum super excelsa terrae, et cibat proventu agrorum, sugere facit eum mel e rupe, et oleum ex saxo petrae, Deut. 32:13;

etiam ibi de Ecclesia Antiqua spirituali; ‘sugere mel e rupe’ pro jucundum ¹⁵ ex veris scientificis:

[7] apud Davidem,

Cibo eos ex adipe tritici, et e petra melle saturo eos, Ps. 81:17; ¹⁶ e petra melle saturare' pro ex veris fidei jucundo. ¹⁷ In Deuteronomio,

[8] Jehovah deducens te ad terram bonam, terram fluviorum aquae, fontium, et abyssorum, exeuntium e valle, et e monte, terram tritici et hordei, et vitis, et ficus, et malogranati, terram olivae olei et mellis, ¹⁸ 8:7, 8;

de terra Canaane, in sensu interno de regno Domini in caelis; ‘terra olivae olei et mellis’ pro bono spirituali et ¹⁹ ejus amoeno;

[9] inde etiam terra Canaan vocatur ‘terra fluens lacte et melle’, Num. 13:27 ²⁰ , 14:7, 8, Deut. 26:9, 15, 27:3, Jer. 11:5, ²¹ 32:22, Ezech. 20:6;

per terram ²² Canaan ibi in sensu interno intelligitur, ut dictum, regnum Domini, ‘fluens lacte’ pro abundantia caelestium spiritualium, et ‘melle’ pro abundantia felicitatum et jucunditatum inde:

apud Davidem,

[10] Judicia Jehovae veritas, justa sunt simul, desiderabilia prae auro, et prae obryzo multo, et dulcia prae melle, et stillatione favorum, Ps. 19:11 [KJV 91 10);

‘Judicia Jehovae’ pro vero Divino, ‘dulcia prae melle et stillatione favorum’ pro jucundis ex bono et amoenis ex vero:

apud eundem,

Dulcia sunt palato meo verba Tua, prae melle ori meo, Ps. xix103; similiter.

[11] ²³ Manna quae erat ²⁴ pro pane Jacobi posteris in deserto, ita describitur apud Mosen,

Man erat sicut semen coriandri, album, et gustus ejus sicut placentae melle subactae, Exod. 16:31;

‘Man’ quia significabat verum Divinum quod a Domino per caelum descendit, proinde Ipsum Dominum quoad Divinum Humanum, ut Ipse docet Joh. 6:51, 58, est enim Divinum Humanum Domini ex quo omne verum Divinum, immo de quo omne verum Divinum; et quia ita, describitur manna quoad jucundum et amoenum per gustum ²⁵ , qui esset ‘sicut placentae melle subactae’; quod ‘gustus’ sit jucundum boni et amoenum veri, videatur n. 3502.

[12] Johannes Baptista quia repraesentabat Dominum quoad Verbum, quod est Divinum Verum in terra, pariter ac Elias, n. 2762, 5247 fin. , ²⁶ ideo is fuit ‘Elias, qui ante Dominum venturus’, Mal. 3:23 (KJV 4:5), Matth. 17:10-12, Marcus 9:11-13, Luc. 1:17, ²⁷ quare indumenta illius et alimenta erant significativa, de quibus apud Matthaeum, Johannes habebat indumentum suum ex pilis cameli, et cingulum coriaceum circa lumbum suum, alimentum ejus erant locustae et mel agreste, 3:4, Marcus 1:6;

‘indumentum ex pilis cameli’ significabat Verbum qualis ‘est’ ejus sensus litteralis quoad verum, qui sensus est indumentum pro sensu interno, quod nempe naturalis, significatur enim naturale per ‘pilos’, tum per ‘camelos’; et alimentum quod ‘locustae et mel agreste’ significabat Verbum qualis ²⁸ est ejus sensus litteralis quoad bonum;

[13] ejus jucundum significatur per ‘mel agreste’. Etiam jucundum veri Divini quoad sensum externum describitur per ‘mel’ apud Ezechielem,

Dixit ad me, Fili hominis, ventrem tuum ciba, et viscera tua imple volumine hoc, quod Ego dans tibi: cumque comedi, fuit in ore meo sicut mel quoad dulcedinem, 3:3:

et apud Johannem, Angelus dixit mihi, Accipe libellum et devora illum, amarum quidem reddet ventrem tuum, sed in ore tuo erit dulcis sicut mel: accepi itaque libellum e manu angeli, et devoravi, qui erat in ore meo sicut mel dulcis, sed cum comedissem illum, amarus redditus est venter meus: tunc dixit mihi, Oportet te rursus prophetare super populos et gentes, et linguas, et reges multos, Apoc. 10:9-11;

‘volumen’ apud Ezechielem,

et ‘libellus’ apud Johannem, pro vero Divino; hoc quod in externa forma appareat jucundum, significatur per quod sapor esset dulcis sicut mellis, verum enim Divinum, sicut Verbum, in externa forma seu in sensu litterali est jucundum, quia ad favorem cujusvis per interpretationes ²⁹ se explicari patitur; non autem sensus internus, qui ideo significatur per saporem amarum, ³⁰ hic enim sensus detegit interiora hominis; quod sensus ³¹ externus sit jucundus, est causa ³² quae dicta, quod quae ibi ad favorem explicari ³³ queant, sunt ibi modo communia vera, et communia ³⁴ sunt talia, antequam qualificata sunt ³⁵ per particularia, et haec per singularia; tum jucundus est, quia ³⁶ est naturalis, et spirituale ³⁷ se recondit intus; jucundus etiam erit, ut homo recipiat, hoc est, ut introducatur et ³⁸ non in primo limine ³⁹ deterreatur. Favus apiarius et piscis assus quos comedit Dominus post resurrectionem apud discipulos, etiam Verbi sensum externum significabant, ‘piscis’ quoad ejus verum et ‘favus apiarius’ quoad ejus amoenum, de quibus ita apud Lucam, Jesus dixit, Habetisne aliquid edulii hic? illi dederunt Ipsi piscis assi partem, et de favo apiario, quae accipiens coram illis comedit, 24:41-43;

et quia illa significantur, ideo Dominus ad illos dicit, Haec sunt verba quae locutus sum ad vos cum adhuc essem vobiscum, quod oporteret impleri omnia quae scripta sunt in lege Mosis, et Prophetis, et Psalmiis, de Me, ibid. vers. 44; apparet sicut talia non significarentur, quia quod haberent piscis assi partem et favum apiarium videtur sicut ex fortuito, at usque fuerat ex proviso, non solum hoc, sed etiam ⁴⁰ reliqua quoad omnium minima quae in Verbo; quia ⁴¹ talia significabantur, ideo loquebatur Dominus de Verbo, quod in illo scripta sint de Ipso; at quae de Domino scripta sunt in Verbo Veteris Testamenti in sensu litterae, pauca sunt, sed quae in sensu interno, sunt omnia, inde enim sanctum Verbi est; haec intelliguntur per quod oporteret impleri omnia quae scripta sunt in lege Mosis, et Prophetis, et Psalmiis de ⁴² Ipso. Ex his nunc constare potest quod per ‘mel’ significetur jucundum quod ex bono et vero seu ex eorum affectione, et quod in specie significetur jucundum externum, ita exterioris naturalis; hoc jucundum quia tale est ut e mundo per sensualia sit, et sic in se plura ex amore mundi contineat, idcirco vetitum erat ut mel adhiberetur in minhis, de quo ita in Levitico,

Omnis minha, quam adferetis Jehovae, non conficietur fermentata; ullum enim fermentum, aut ullum mel non, de quo adoleatis ignitum Jehovae, 2:11;

‘mel’ pro jucundo externo tali quod, quia in se ex amore mundi ⁴³ continet, etiam fermenti instar erat, quapropter prohibebatur; quid fermentum seu fermentatum, videatur n. 2342.

V: