0. Om Himlen och dess underbara ting och om Helvetet

På grund av vad som blivit hört och sett

Av EMANUEL SWEDENBORG

Översatt från Latinska Originalspråket

(Enligt Immanuel Tafels Upplaga Av År 1862)

Av Gustaf Bæckström, Pastor i Nya Kyrkans Församling, Stockholm

Bokförlaget Nova Ecclesia Tryck, Stockholm, 1944

OM HIMLEN OCH HELVETET

Herren är himlens Gud. 2

Herrens Gudomliga bildar himlen. 7

Herrens Gudomliga i himlen är kärlek till Honom och kärlek till nästan. 13

Himlen är åtskild i två riken. 20

Det finns tre himlar. 29

Himlarna bestå av otaliga samfund. 41

Varje samfund är en himmel i en mindre form, och varje ängel är en himmel i minsta form. 51

Hela himlen i en sammanfattning framställer bilden av en enda människa. 59

Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa. 68

Varje ängel är därför i fullkomlig mänsklig form. 73

Det är från Herrens Gudomliga Mänskliga som himlen i det hela och i varje del framställer bilden av en människa. 78

Utdrag Ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Herren Och Hans Gudomliga Mänskliga. 86

Det är en motsvarighet mellan allt i himlen och allt hos människan. 87

Det är en motsvarighet mellan himlen och alla ting på jorden. 103

Om solen i himlen. 116

Om ljus och värme i himlen. 126

Om de fyra väderstrecken i himlen. 141

Änglarnas förändringar av tillstånd i himlen. 154

Om tid i himlen. 162

Förebildningar och företeelser i himlen. 170

Om de kläder som änglarna visa sig vara klädda i. 177

Änglarnas boningar och hem. 183

Om rymd i himlen. 191

Himlens form, enligt vilken det är sammanslutningar och gemenskap där. 200

Om styrelser i himlen. 213

Gudsdyrkan i himlen. 221

Himlens änglars makt. 228

Änglarnas tal. 234

Änglars tal med människan. 246

Om skrifter i himlen. 258

Himlens änglars vishet. 265

Tillståndet av oskuld hos änglarna i himlen. 276

Tillståndet av frid i himlen. 284

Himlens förbindelse med människosläktet. 291

Himlens förbindelse med människan genom Ordet. 303

Himlen och helvetet är från människosläktet. 311

Hedningarna eller folken utom kyrkan i himlen. 318

Barnen i himlen. 329

De visa och de enkla i himlen. 346

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) Om Kunskaper. @@356

De rika och de fattiga i himlen. 357

Äktenskap i himlen. 366

Änglarnas förrättningar i himlen. 387

Den himmelska glädjen och lyckan. 395

Himlens omätlighet. 415

OM ANDARNAS VÄRLD OCH MÄNNISKANS TILLSTÅND EFTER DÖDEN.

Vad andarnas värld är. 421

Varje människa är med hänsyn till sitt inre en ande. 432

Människans uppväckelse från de döda och inträde i det eviga livet. 445

Människan är efter döden i fullkomlig mänsklig form. 453

Människan har efter döden alla sinnen, varje hågkomst, tanke och böjelse som i världen och kvarlämnar intet utom sin jordiska kropp. 461

Människan är efter döden sådan som hennes liv har varit i världen. 470

Vars och ens livs nöjen vändas efter döden i det som motsvarar. 485

Om människans första tillstånd efter döden. 491

Om människans andra tillstånd efter döden. 499

Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen. 512

Ingen kommer till himlen av omedelbar barmhärtighet. 521

Det är inte så svårt som man tror att leva ett liv som leder till himlen. 528

OM HELVETET

Herren styr helvetena. 536

Herren nedkastar inte någon i helvetet, utan anden kastar sig själv dit. 545

Alla som är i helvetena är i ondskor och därav falskheter från självkärlek och världskärlek. 551

Vad helvetets eld är, och vad tandagnisslan är. 566

Om de helvetiska andarnas ondska och skändliga konster. 576

Om helvetenas utseende, läge och flertal. 582

Om jämvikten mellan himlen och helvetet. 589

Människan är i frihet genom jämvikten mellan himlen och helvetet. 597

Utdrag ur Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) om människans frihet, om inflytelse och om de andar, genom vilka förbindelser ske.

GENESEOS CAPUT DECIMUM OCTAVUM - PRAEFATIO

AD finem capitis praecedentis actum est de Ultimo Judicio, et ostensum quid per illud significatur, nempe quod non interitus mundi sed ultimum tempus Ecclesiae; quando hoc instat, dicit Dominus, Quod venturus in nubibus caelorum, cum virtute et gloria, Matth. 24:30; Marcus 13:26; Luc. 21:27.

Nemini hactenus notum est quid per ‘nubes caelorum’ intellectum, sed patefactum mihi quod nihil aliud intelligatur quam sensus litteralis Verbi, et quod per ‘virtutem et gloriam’ sensus internus Verbi; in sensu enim interno Verbi est gloria, nam quicquid ibi ¹ , est de Domino et Ipsius regno; videatur in Parte Prima n. 1769-1772. Similiter per ‘nubem’ quae circumdedit Petrum, Jacobum, et Johannem, cum Dominus in gloria illis apparuit, de qua ita apud Lucam,

Vox facta est e nube, dicens, Hic est Filius Meus dilectus, Hunc audite: cum autem facta esset vox, inventus est Jesus Solus, Lucam 9:35, 36;

per Mosen et Etiam ibi qui locuti sunt cum Domino, repraesentatum fuit Verbum Veteris Testamenti quod etiam vocatur ‘Moses et Prophetae’: per ‘Mosen’ ejus libri tum historici: per ‘Etiam prophetam’ omnes Prophetae: per ‘Petrum autem, Jacobum et Johannem’ repraesentata sunt, sicut alibi ubicumque nominantur in Libris Evangelistarum, fides, charitas, et bonum charitatis; et [per] quod illi ² soli ibi adessent, significatum quod non alii videre possint gloriam Domini quae in Ipsius Verbo, quam qui in fide, ejus charitate, et hujus bono sunt; ceteri quidem possunt videre, sed usque non vident quia non credunt; hic est sensus internus quoad bina illa; apud Prophetas quoque passim ‘nubes’ significat Verbum in littera, et ‘gloria’ Verbum in vita. Quid sensus internus Verbi et qualis, multis locis dictum est, et in explicatione quoad singula verba ostensum. Legisperiti tempore Domini fuerunt qui omnium minime crediderunt quod aliquid in Verbo scriptum fuisset de Domino; legisperiti hodie quidem sciunt, sed fortassis illi omnium minime credituri quod alia gloria sit in Verbo quam quae apparet in littera, quae tamen est nubes in qua gloria.

CAPUT DECIMUM OCTAVUM

2135. Ex hoc capite imprimis constare potest qualis est sensus internus Verbi ac quomodo percipiunt illud angeli cum legitur ab homine: ex sensu litterae historico non aliud intelligitur quam quod Abrahamo apparuerit Jehovah sub forma trium virorum; et quod Sarah, Abrahamus, et puer ejus, paraverint cibum pro illis, nempe ex farina similaginis placentas, filium bovis, tum butyrum et lac: quae tametsi historica vera sunt quod ita factum, usque non percipiuntur ita ab angelis, sed prorsus abstracte a littera ³ quae repraesentant et significant, secundum illa quae in Contentis ⁴ sunt ⁵ ; nempe pro illis quae ibi historice dicta, status perceptionis Domini in Humano et communicatio tunc cum Divino, ante unionem perfectam Divinae Ipsius Essentiae cum Humana et Humanae cum Divina; qui status etiam est de quo Dominus haec dicit,

Deum nemo vidit unquam, Unigenitus Filius, Qui in sinu Patris est, Ille exposuit, Joh. 1:18;

et per cibos ibi memoratos nihil nisi caelestia et spiritualia bona; de quibus in explicatione: et porro dein quod dicitur de filio quem pareret Sarah ad tempus statum alterius anni, nihil aliud percipiunt quam quod rationale humanum Domini fieret Divinum: demum per illa quae locutus Abraham cum Jehovah ⁶ de eversione Sodomae et Amorae, nihil aliud quam intercessionem Domini pro humano genere; ac ibi per ‘quinquaginta, quadraginta quinque, quadraginta, triginta, viginti et decem’ intercessionem pro illis apud quos vera essent adjuncta bonis, et quibus bona per tentationes et pugnas, aut per alios status: ⁷ ita se habet cum ceteris in Verbo; ut melius constare potest ab explicatione singularum vocum, ubi ostensum quod singulis vocibus similia involvantur in ⁸ Verbo tam historico quam prophetico. Quod talis sensus internus ubivis in Verbo sit, in quo agitur modo de Domino, de Ipsius regno in caelis, de Ipsius Ecclesia in terris, et in particulari apud unumquemvis, ita de bonis amoris et veris fidei, constare etiam unicuique potest ex illis quae ex Veteri Testamento apud Evangelistas citantur, ut apud Matthaeum,

Dixit Dominus Domino Meo, Sede a dextris Meis, donec ponam inimicos Tuos scabellum pedum Tuorum, 22:42 [KJV 22:44]; Ps. 110:1;

quae quod agant de Domino, nec a litterali sensu apud Davidem in loco citato apparere potest, sed usque quod non alius intelligatur quam Dominus, Ipse ibi docet:

apud eundem,

Tu Bethlehem, terra Jehudae, nequaquam minima es in ducibus Jehudae, ex te enim exibit dux, qui pascet populum Meum Israelem, 2:6; Mich. 5:1;

qui in sensu litterali manent, ut Judaei, quidem inde sciunt quod ibi nasceretur Dominus, sed quia ducem et regem exspectant, qui in terram Canaanem reducet eos, ideo secundum litteram ibi verba explicant, nempe per ‘terram Jehudae’ terram Canaanem, per ‘Israelem’ etiam Israelem, tametsi ignorant ubi est, et per ‘ducem’ adhuc Messiam suum; cum tamen alia per Jehudam et Israelem intelliguntur, nempe per ‘Jehudam’ caelestes, per ‘Israelem’ spirituales, in caelo et in terra, et per ‘ducem’ Dominus:

apud eundem,

Vox in Ramah ⁹ audita est, lamentatio, clamor, et ejulatus multus, Rachel deplorans liberos suos, et non volebat consolationem admittere, quia non sunt, 2:18; Jer. 31:15;

qui in sensu litterali manent, nusquam inde capiunt illum sensum qui internus eorundem verborum est; qui tamen quod sit, patet apud Evangelistam:

apud eundem,

Ex Aegypto vocavi filium Meum, 2:15; Hoschea 11:1;

apud hunc prophetam ita dicitur,

Cum puer Israel, et amavi illum, et ex Aegypto vocavi filium meum: vocarunt illos, sic iverunt a faciebus eorum ¹⁰ ; ... et Ego feci ire Ephraimum, ibid. 1-3; qui ignorant dari sensum internum, non aliter possunt scire quam quod hic intelligatur Jacobus, cum ingressus Aegyptum, et ejus posteri, cum inde egressi, et quod per ‘Ephraimum’ tribus Ephraimi, ita eadem illa quae in historicis Verbi; sed usque clarum est ex Verbo Evangelistae quod significent Dominum: at quid significat unumquodvis, nisi retegeretur per sensum internum, nusquam sciri posset.

V:

2813. ‘Ligavit Jishakum filium suum’: quod significet statum Rationalis Divini sic quoad verum subituri tentationis ultimos gradus, constare potest a significatione ‘ligare’, tum ‘Jishaki filii sui’; ligare quod sit ¹ induere statum subeundi tentationis ultimos gradus, constare potest inde quod qui in tentationis statu est, non aliter sit ac ligatus aut vinctus; quod ‘Jishakus filius’ sit Rationale Divinum Domini', hic quoad verum, videatur n. 2802, 2803; omne rationale genuinum consistit ex bono et vero; Rationale Divinum Domini quoad bonum non potuit pati, seu subire tentationes, ad Bonum enim Divinum nullus genius aut spiritus inducens tentationes potest accedere, est supra omnem tentationis conatum; at Verum Divinum ligatum erat quod potuit tentari, fallaciae enim sunt, et magis falsa, quae illud infringunt, et ita tentant; de Vero enim Divino potest formari aliqua idea, sed non de Bono Divino nisi ab illis qui perceptionem ² habent, et sunt angeli caelestes: Verum Divinum erat quod non amplius agnoscebatur, cum Dominus venit in mundum, quare illud erat ex quo Dominus subiit et sustinuit tentationes: Verum Divinum in Domino est quod vocatur Filius hominis, Bonum Divinum autem in Domino quod vocatur Filius Dei; de Filio hominis pluries dicit Dominus quod passurus, nusquam autem de Filio Dei: quod de Filio hominis seu Vero Divino, constat apud Matthaeum, Ecce ascendimus Hierosolymam, et Filius hominis tradetur principibus sacerdotibus, et scribis, et condemnabunt Illum, et tradent Illum gentibus ad illudendum et flagellandum Illum, et crucifigendum, 20:18, 19:

apud eundem,

Jesus dixit discipulis suis, Ecce adest hora, et Filius hominis tradetur in manus peccatorum, 26:45:

apud Marcum, Jesus coepit docere illos, quod oporteat Filium hominis multa pati, et reprobari a senioribus, et principibus sacerdotum, ac scribis, et occidi; post tres tamen dies resurgere, 8:31:

apud eundem,

Scriptum de Filio hominis est, quod multa patietur, et contemnetur:... et Filius hominis tradetur in manus hominum, qui occident Illum, sed occisus tertia die resurget, 9:12, 31:

apud eundem,

Ecce ascendimus Hierosolymam, et Filius hominis tradetur principibus sacerdotum et scribis, qui condemnabunt Illum mortis, tradent Illum ethnicis, hi illudent Illum, et flagellabunt Illum, ' et exspuent in Illum, et occident Illum, tertia tamen dic resurget, 10:33, 34:

apud eundem,

Venit hora, ecce tradetur Filius hominis in manus peccatorum, 14:41:

apud Lucam, Oportet Filium hominis multa pati, et reprobari a senioribus et principibus sacerdotum, et scribis, et occidi, et tertia die resurgere, 9:22, 44:

apud eundem,

Ascendimus Hierosolymam, ubi perficientur omnia quae scripta sunt per prophetas de Filio hominis; tradetur gentilibus, et illudetur, et contumeliis afficietur, et conspuetur, et flagellantes occident Illum, die tamen tertio resurget, 18:31-33:

apud eundem,

Angelus ad mulieres, Mementote quod locutus est vobis, cum adhuc esset in Galilaea, dicens, quod oportet Filium hominis prodi in manus hominum peccatorum, et crucifigi, et tertio die resurgere, 24:6, 7

[2] In omnibus his locis per ‘Filium hominis’ intelligitur Dominus quoad Verum Divinum, seu quoad Verbum in sensu suo interno, quod a principibus sacerdotum et scribis reprobaretur, contumeliis afficietur, flagellaretur, exspueretur et crucifigeretur, ut constare potest manifeste ex eo quod Judaei omnia et singula sibi applicuerint et arrogaverint secundum litteram, nec scire voluerint quicquam de spirituali sensu Verbi, et de regno caelesti, credentes Messiam venturum ad evehendum regnum eorum super omnia regna terrae, sicut etiam hodie credunt inde patet quod Verum Divinum ³ fuerit quod ab illis reprobatum contumeliis affectum, ⁴ flagellatum et crucifixum; sive dicas Verum Divinum, sive Dominum quoad Verum Divinum, idem est, nam Dominus est ipsum Verum, sicut est ipsum Verbum, n. 2011, 2016,

[3] 2533 f. Quod Dominus tertia die resurrexerit, etiam involvit quod Verum Divinum, seu Verbum quoad sensum internum, sicut intellectum fuit Antiquae Ecclesiae, in consummatione saeculi, quae quoque est ‘tertia dies’, n. 1825, 2788, resuscitabitur, quare dicitur quod tunc apparebit Filius hominis, hoc est, Verum Divinum, ⁵ Matth. 24:30, 37, 39, 44; Marcus 13:26; Luc. 17:22, 24-26, 30; 21:27, 36.

[4] Quod Filius hominis sit Dominus quoad Verum Divinum, ex allatis locis constat, et porro ab bis;

apud Matthaeum,

Qui seminat bonum semen est Filius hominis, ager est mundus; ... in consummatione saeculi mittet Filius hominis angelos suos, et colligent e regno Ipsius omnia offendicula, 13:37, 41, 42;

ubi ‘bonum semen’ est verum, ‘mundus’ sunt homines, ‘seminans illud’ est Filius hominis, ‘offendicula’ sunt falsa: apud Johannem,

Dixit turba, Nos audivimus ex Lege quod Christus manet in aeternum, quomodo ergo tu dicis, oportet exaltari Filium hominis? quis est hic Filius hominis? respondit illis Jesus, Breve tempus Lux vobiscum est, ambulate quousque Lucem habetis, ne tenebrae vos apprehendant, nam qui ambulat in tenebris, non scit quorsum vadit, quousque Lucem habetis, credite in Lucem, ut filii Lucis sitis, 12:34, 35;

ubi cum quaerunt, quis Filius hominis, respondit Jesus de Luce, quae est verum, et quod Ipse sit Lux ⁶ seu Verum in quod crederent; de Luce quae a Domino, quae est Divinum Verum, videatur n. 1053, 1521, 1529-1531, 1619-1632.

[5] Quod autem Filius Dei, seu Dominus quoad Bonum in Humano Divino, non potuerit tentari, ut supra dictum, patet etiam a responso Domini ad tentatorem, apud Evangelistas,

Dixit tentator, Si Filius es Dei, mitte Te Ipsum deorsum, scriptum enim est, Angelis suis praecipiet de te, ... ne forte offendas ad lapidem pedem tuum. Dixit illi Jesus, Iterum scriptum est, Non tentabis Dominum Deum tuum, Matth. 4:6, 7; Luc. 4:9-12.

V: