2395. ‘Quia perdentes nos locum hunc’: quod significet quod status mali in quo erant, damnaret eos, constat a sensu ‘perdere’ cum praedicatur de Domino, quod in significatu interno sit perire a malo hoc est, damnari; tum a significatione ‘loci’ quod sit status mali, n. 2393. Multoties in Verbo occurrit quod ‘Jehovah perdat’, sed in sensu interno intelligitur quod homo semet perdat, Jehovah enim seu Dominus nullum perdit, sed quia apparet sicut foret a Jehovah seu Domino, quia omnia et singula videt, et omnia et singula regit, ita passim locutum est in Verbo ob causam ut inde homines teneantur in communissima idea, quod omnia sub oculis Domini sint, et omnia sub Ipsius auspicio, in qua idea cum primum tenentur, dein possunt facile instrui; explicationes enim Verbi quoad sensum internum, non sunt nisi quam singularia quae communem ideam elucidant: causa etiam est quod qui in nullo amore sunt, teneantur in timore, et sic vereantur Dominum et ad Ipsum propter liberationem fugiant; inde patet quod nihil noceat quod credatur sensui litterae, tametsi internus aliud docet, modo illud fiat ex simplici corde; sed de his plenius in sequentibus ad vers. 24, n. 2447, ubi dicitur quod ‘Jehovah pluere fecit super Sodomam et Amoram sulphur et ignem’; tantum abest ut angeli quia in sensu interno sunt, cogitent quod Jehovah seu Dominus aliquem perdat, ut solam ejus rei ideam non sustineant, quare cum haec et similia in Verbo ab homine leguntur, rejicitur quasi ad tergum sensus litterae, et abit tandem in illum, quod ipsum malum sit quod perdit hominem, ¹ et quod Dominus neminem perdat, ut constare potest ab exemplo, de quo n. 1875.

V:

2818. Att orden ’för att slakta sin son’ betecknar till dess allt av det blott mänskliga var dött kan man inse av dessa ords invärtes betydelse, ty de anspelar på Herrens svåraste och innersta frestelser, av vilka den sista var den på korset – och det är bekant, att endast det mänskliga dog under denna frestelse. Detta kunde inte förebildas genom ’Abrahams son’ eller Isak, eftersom det var en styggelse att offra söner. Denna det mänskligas död förebildades dock så mycket som det kunde förebildas, det vill säga det förebildades ända till bemödandet att offra Isak, men inte till att verkligen offra honom. Av detta torde vara uppenbart att dessa ord ’att Abraham tog kniven för att slakta sin son’ betecknar ända till dess att allt blott mänskligt var dött.

[2] Att Herren skulle komma i världen och att Han skulle lida döden hade varit bekant alltifrån äldsta tider. Att man hade vetskap om detta framgår tydligt av det bland hedningarna rådande bruket att offra sina egna barn i tron att de därigenom renades och försonades inför Gud. De skulle aldrig ha gjort detta avskyvärda bruk till sin förnämsta religiösa handling, om de inte av de gamle ägt kunskap om att Guds Son skulle komma i världen och att Han, så som de trodde, skulle bli ett offer. Även Jakobs barn hade benägenhet till denna styggelse, och så också Abraham, ty ingen människa frestas av annat än det som hon har benägenhet för. Att Jakobs barn var benägna för detta framgår hos profeterna. Men för att de inte skulle kasta sig i denna avskyvärda kulthandling, så tilläts de att införa brännoffren och slaktoffren, nr 922, 1128, 1241, 1343, 2180.