29. Det finns tre himlar.

Det finns tre himlar och dessa sins emellan fullständigt åtskilda, den innersta eller tredje, den mellersta eller andra och den yttersta eller första. De följa efter och stå i förhållande till varandra såsom det översta hos människan, som kallas huvudet, det mellersta hos henne, som kallas kroppen, och det lägsta, som kallas fötterna, och såsom den översta delen av ett hus, dess mellersta och dess lägsta delar. I en sådan ordning är även det Gudomliga, som utgår och nedstiger från Herren. I följd härav är himlen på grund av ordningens nödvändighet i en trefald.

68. Varje samfund i himlarna framställer bilden av en enda människa.

Att också varje himlens samfund framställer (hänför sig till) en människa och även är i likheten av en människa, har åtskilliga gånger blivit mig givet att se. Det var ett samfund, i vilket insmugit sig flera, som visste att förställa sig till ljusets änglar. De voro skrymtare. När dessa avskildes från änglarna, såg jag, att hela samfundet först tedde sig som ett otydligt helt, sedan gradvis, alltjämt oklart i mänsklig form och slutligen som en människa. De som voro i den människan och utgjorde henne voro de som voro i det samfundets goda. De övriga, som inte voro i den människan och inte utgjorde henne, voro skrymtare. Dessa förkastades, de förra bibehölls. Så skedde avskiljandet. Skrymtare är de som tala väl och även göra väl, men tänka på sig själva i varje ting. De tala som änglar om Herren, om himlen, om kärleken, om det himmelska livet, och göra också väl, för att de må se ut att vara sådana som de tala. Men de tänka annorlunda, tro intet, ej heller vilja de någon annan än sig själva väl. Att de göra väl, är för sin egen skull; om det sker för andras skull, är det, för att det må synas, och sålunda är det också för sin egen skull.