2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

각주:

1409. Quod historica sint repraesentativa sed omnia verba sint significativa, constare potest ex illis quae de repraesentativis et significativis prius dicta et ostensa sunt n. 665, 920, 1361; hic quia repraesentativa incohant, breviter adhuc rem licet exponere: Antiquissima Ecclesia quae fuit caelestis, omnia terrestria et mundana, tum corporea, quae usquam objecta fuerunt eorum sensuum, non aliter spectabant ac res mortuas; sed quia omnia et singula quae in mundo sunt, sistunt aliquam ideam regni Domini, proinde rerum caelestium et spiritualium, cum illa viderent aut caperent aliquo sensu, non cogitabant de iis sed de caelestibus et spiritualibus, et quidem non ab illis sed per illa; ita res mortuae apud eos vivebant. Haec quae significabant, ab ore illorum collegerunt posteri, et inde fecerunt doctrinalia quae fuerunt Verbum Ecclesiae Antiquae post diluvium; haec apud Ecclesiam Antiquam fuerunt significativa, nam per illa didicerunt interna et ex illis cogitarunt de spiritualibus et caelestibus. At postquam perire coepit cognitio illa, ut nescirent quod talia significarentur, atque inciperent terrestria illa et mundana sancta facere et colere, absque cogitatione de significatione ‘eorum, tunc eadem facta sunt repraesentativa; inde Ecclesia repraesentativa quae incohat in Abramo, et postea instituta apud Jacobi posteros: inde sciri potest quod ortus repraesentativorum sit a significativis Ecclesiae Antiquae, et significativa Ecclesiae Antiquae a caelestibus ideis Antiquissimae Ecclesiae. Repraesentativa quomodo se habent, constare potest ab historicis Verbi ubi omnia acta patrum horum, nempe Abrami, Isaci et Jacobi, tum postea Mosis, judicum, regum Jehudae et Israelis, nihil aliud sunt quam repraesentativa: ‘Abramus’, ut dictum, in Verbo repraesentat Dominum, et quia Dominum, etiam caelestem hominem, ‘Isacus’ quoque Dominum et inde spiritualem hominem, ‘Jacobus’ similiter Dominum et inde naturalem hominem correspondentem spirituali: sed ita se habet cum repraesentativis quod nihil reflectatur super personam qualis est, sed super rem quam repraesentat; omnes enim reges Jehudae et Israelis repraesentabant Regium Domini, qualescumque essent, et omnes sacerdotes Sacerdotale Domini, qualescumque essent; ita potuerunt tam mali quam boni repraesentare Dominum, et Ipsius regni caelestia et spiritualia; nam, ut dictum et ostensum prius, repraesentativa prorsus separata sunt a persona. Inde nunc est quod omnia historica Verbi sint repraesentativa et quia illa sunt repraesentativa, sequitur quod omnia verba Verbi sint significativa, hoc est, quod aliud significent in sensu interno quam in sensu litterae.

931. Quod ‘adhuc omnibus diebus terrae’ significent omne tempus, constat ex significatione ‘diei’, quod sit tempus, videatur n. 23, 487, 488, 493; quare hic ‘dies terrae’ est omne tempus quamdiu terra seu incola super tellure; incola super tellure tunc primum cessat esse cum amplius nulla Ecclesia; nam cum nulla Ecclesia, non amplius datur communicatio hominis cum caelo, qua communicatione cessante, omnis incola perit; Ecclesia se habet, ut prius dictum, sicut cor et pulmo in homine; quamdiu cor integrum est et pulmo, tamdiu vivit homo, ita quoque quamdiu Ecclesia respective ad Maximum Hominem, qui est universum caelum; quare hic dicitur ‘omnibus diebus terrae sementis et messis, et frigus et aestus, et aestas et hiems, et dies et nox, non cessabunt’; inde constare quoque potest quod tellus in aeternum non duratura, sed quod quoque suum finem habitura, nam dicitur ‘omnibus diebus terrae’, hoc est, quamdiu terra.

[2] Quod autem credant finem terrae idem fore ac ultimum judicium de quo in Verbo, ubi de consummatione saeculi, de die visitationis, et de ultimo judicio agitur, in eo falluntur; nam ultimum judicium est cujusvis Ecclesiae cum vastata est seu cum in ea amplius nulla fides; ultimum judicium Antiquissimae Ecclesiae fuit cum periit, ut in posteritate ejus ultima proxime ante diluvium: ultimum judicium fuit Ecclesiae Judaica cum Dominus venit in mundum: ultimum judicium quoque futurum cum Dominis venturus in gloriam; non quod tunc peritura sit terra e periturus mundus sed quod pereat Ecclesia; at tunc semper nova Ecclesia a Domino resuscitatur; sicut tempore diluvii Ecclesia Antiqua et tempore Adventus Domini, Ecclesia primitiva gentium; ita quoque cum Dominus venturus in gloriam; quod quoque per ‘novam caelum et novam terram’ etiam intelligitur;

[3] similiter ac apud unumquemvis regeneratum qui fit homo Ecclesiae seu Ecclesia, qui dum e novo creatus est, internus ejus homo vocatur ‘novum caelum’ et externus ‘nova terra’: praeterea etiam ultimum judicium est cuivis homini cum moritur, nam tunc secundum illa quae egit in corpore, judicatur vel ad mortem vel ad vitam. Quod per consummationem saeculi, finem dierum, aut ultimum judicium, non intelligatur aliud, proinde non mundi interitus, constat clare a Domini verbis apud Lucam, In illa nocte, erunt duo in lecto uno, unus assumetur, alter relinquetur: duae erunt molentes simul, una assumetur, et alter relinquetur: duo erunt in agro, unus assumetur et alter relinquetur 17:34-36;

ubi ultimum tempus vocatur ‘nox’, quia nulla fides, hoc est, charitas et quod ‘relinquetur’, quo clare indicatur quod non periturus tunc mundus.