1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

각주:

29. Det finns tre himlar.

Det finns tre himlar och dessa sins emellan fullständigt åtskilda, den innersta eller tredje, den mellersta eller andra och den yttersta eller första. De följa efter och stå i förhållande till varandra såsom det översta hos människan, som kallas huvudet, det mellersta hos henne, som kallas kroppen, och det lägsta, som kallas fötterna, och såsom den översta delen av ett hus, dess mellersta och dess lägsta delar. I en sådan ordning är även det Gudomliga, som utgår och nedstiger från Herren. I följd härav är himlen på grund av ordningens nödvändighet i en trefald.

512. Om människans tredje tillstånd efter döden, som är ett tillstånd av undervisning för dem som komma till himlen.

Människans eller hennes andes tredje tillstånd efter döden är ett tillstånd av undervisning. Detta tillstånd är för dem som komma till himlen och bliva änglar, men inte för dem som komma till helvetet, eftersom dessa inte kunna undervisas. Deras andra tillstånd är därför också deras tredje, som avslutas med att de helt och hållet är vända till sin egen kärlek, alltså till det helvetiska samfund som är i lika kärlek. När detta har skett, vilja och tänka de från denna kärlek, och eftersom den kärleken är helvetisk, vilja de inte annat än det onda och tänka inte annat än vad som är falskt. Detta är deras förnöjelser, eftersom det tillhör deras kärlek, och i följd härav förkasta de allt det goda och det sanna, som de förut hade antagit, eftersom det hade tjänat som medel för deras kärlek. Men de goda föras från det andra tillståndet till det tredje, som är tillståndet av deras förberedelse för himlen genom undervisning. Ingen kan nämligen förberedas för himlen annat än genom kunskaper om det goda och det sanna, alltså annat än genom undervisning. Ty ingen kan, utan att han undervisas, veta vad andligt gott och sant är, och vad det onda och falska är, som är de förras motsatser. Vad borgerligt och moraliskt gott och sant är, som kallas rättrådigt och uppriktigt, kan man veta i världen, eftersom där finnas borgerliga lagar, som lära vad som är rätt, och även gemenskap, vid vilken människan lär sig att leva i enlighet med de moraliska lagarna, som alla hänföra sig till det uppriktiga och rätta. Men det andliga goda och sanna läres inte från världen utan från himlen. Visserligen kan man veta det från Ordet och från kyrkans lära, som är från Ordet, men det kan dock inte utöva någon inflytelse på livet, om inte människan med hänsyn till de inre ting som höra till hennes sinne är i himlen; och människan är då i himlen, när hon erkänner det Gudomliga och på samma gång handlar rättrådigt och uppriktigt, eftersom man bör handla så, därför att det är föreskrivet i Ordet. Sålunda lever hon rättrådigt och uppriktigt för det Gudomligas skull och inte av hänsyn till sig själv och världen som mål. Så kan dock ingen handla, om han inte förut har blivit undervisad, såsom därom att det finns en Gud, att det finns en himmel och ett helvete, att det finns ett liv efter döden, att Gud bör älskas över allting, och att man bör älska sin nästa såsom sig själv, och att man bör tro vad som är i Ordet, eftersom Ordet är Gudomligt. Utan kunskap om och erkännande av dessa ting kan människan inte tänka andligen, och utan tanke på dem vill hon dem inte; ty vad människan inte vet, kan hon inte tänka, och vad hon inte tänker, kan hon inte vilja. När människan vill dessa ting, inflyter därför himlen, det är, Herren genom himlen, i människans liv, ty Han inflyter i viljan och genom den i tanken och genom bäggedera i livet, ty därifrån är människans hela liv. Härav är det klart, att det andliga goda och sanna inte läras från världen utan från himlen, och att ingen kan förberedas för himlen annat än genom undervisning. I den mån Herren inflyter i någons liv, i samma mån undervisar Han också denne, ty i samma mån upptänder Han viljan med kärlek till att veta sanningar, och i samma mån upplyser Han tanken, att den må känna dem; och i den mån detta sker, i samma mån öppnas människans inre, och himlen inplantas däri; och än mer, i samma mån inflyter det Gudomliga och det himmelska i de uppriktiga ting, som höra till det moraliska livet, och i de rättrådiga, som höra till det borgerliga livet hos människan, och gör dem andliga, eftersom människan då gör dem från Gud, enär hon gör dem för Guds skull. De uppriktiga och rättrådiga handlingar, som höra till det moraliska och borgerliga livet, vilka människan gör från denna upprinnelse, är nämligen själva verkningarna av det andliga livet, och en verkan härleder allt från sin verkande orsak, ty sådan som orsaken är, sådan är verkan.