2. Herren är himlens Gud.

Det första man bör veta är, vem himlens Gud är, eftersom allt annat beror därav. I hela himlen erkännes ingen annan som himlens Gud än Herren allena. De säga där, såsom Han själv lärde, att Han är En med Fadern, att Fadern är i Honom och Han i Fadern, och att den som ser Honom ser Fadern, och att allt det heliga utgår från Honom (Johannes 10:30, 38, 14:9-11, 16:13-15) Jag har ofta talat med änglarna om detta, och de ha alltid sagt, att de i himlen inte kunna åtskilja det Gudomliga i tre, eftersom de veta och förnimma, att det Gudomliga är ett, och att det är ett i Herren. De ha även sagt, att de av kyrkan som komma från världen och hos vilka det är en föreställning om tre Gudomsväsen inte kunna mottagas i himlen på grund därav, att deras tanke irrar från den ene till den andre, och det där inte är tillåtet att tänka tre och säga en ¹ , eftersom var och en i himlen talar från tanken, ty där är det ett tänkande tal eller en talande tanke. De som i världen åtskilt det Gudomliga i tre samt hyst en särskild föreställning om var och en av dem och inte gjort den föreställningen till en och koncentrerat den i Herren kunna därför inte mottagas. Det gives nämligen i himlen ett meddelande av alla tankar. Om någon skulle komma dit som tänker tre och säger en skulle han därför genast kännas åtskils och förkastas. Men man bör veta, att alla de som inte skilt det sanna från det goda eller tron från kärleken, när de i det andra livet blivit undervisade, mottaga den himmelska föreställningen om Herren, att Han är världsalltets Gud. Men det är annorlunda med avseende på dem som ha skilt tron från levernet, det är, som inte ha levt enligt den sanna trons föreskrifter.

სქოლიოები:

1983. Spiritus mali maximopere cupiunt et flagrant infestare et aggredi hominem cum dormit, sed tunc imprimis custoditur homo a Domino; nam amor non dormit: spiritus qui infestant, miserabiliter puniuntur; audivi saepius quam ut narrari possit, punitiones eorum, quae sunt discerptiones, de quibus n. 829, 957, 959, sub calcaneo pedis sinistri, et hoc quandoque per horaria tempora. Sirenes quae sunt praestigiatrices interiores, sunt quae tempore noctis imprimis insidiantur, et in cogitationes et affectiones interiores homini se infundere tunc tentant, sed toties arcentur per angelos a Domino, et per gravissimas punitiones tandem absterrentur. Locutae etiam cum aliis tempore noctis, prorsus sicut a me, mea quasi loquela, tam simili ut non internosceretur ¹ ingerendo spurca et persuadendo falsa;

[2] semel in suavissimo somno fui, in quo nihil praeter dulcem quietem habui; cum expergefactus, quidam boni spiritus coeperunt me increpare quod eos infestaverim, ita atrociter, sicut dicebant, ut putaverint se fuisse in inferno, in me rejiciendo culpam, quibus respondi, quod nihil quicquam de ea re scirem, sed quod quietissime dormiverim, si ut eis nullatenus potuissem infestus esse, quo obstupefacti apperceperunt tandem hoc praestigiis sirenum factum esse; simile etiam ² ostensum postea ex causa ut scirem qualis sirenum turba sit;

[3] sunt praecipue ex sexu feminino, quae in vita corporis per interiores astutias allicere ‘ad se studuerunt’ socios, per externa se insinuando, captando animos quocumque modo, intrando in cujusvis affectiones et jucunda, sed fine malo, cumprimis imperandi; inde iis talis natura in altera vita quod videantur ³ ex se omnia posse, hauriendo et excogitando varias artes quas arripiunt tam facile, sicut spongiae aquas aeque sordidas ac limpidas; ita illae tam profana quam sancta, quae insorbent et in actum mittunt fine, ut dictum, imperandi: datum interiora earum percipere, quam foeda sint, adulteriis et odiis conspurcata; tum etiam datum percipere quam efficax earum sphaera sit; interiora sua in statum persuasionis redigunt, ut in talia quae intendunt, conspirent interiora cum exterioribus, ita adigunt et violenter adducunt spiritus ad cogitandum prorsus sicut illae;

[4] ratiocinia apud eas nulla patent, sed est simultaneum quoddam ratiociniorum malis affectionibus inspiratorum, ita operans, cum applicatione ad genios, et immissio sic in aliorum animos, quos inducunt et persuasione aut obruunt aut captant: nihil plus student quam conscientiam destruere, qua destructa interiora hominum possident, immo obsident, tametsi homo hoc ignorat; hodie non dantur obsessiones externae sicut olim, sed internae a talibus; qui nulla conscientia sunt, illi ita obsessi sunt, cogitationum eorum interiora non absimiliter insaniunt, sed celantur et obvelantur externo decora, et simulatorio honesto, ex causa sui honoris, lucri, famae; hoc iis, si ad cogitationes suas attendunt, etiam notum esse potest.

FINIS ⁴ .

სქოლიოები: