1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

脚注:

1404. In his quae historica vera sunt, omnia et singula dicta et verba significant in sensu interno prorsus alia quam in sensu litterae, sed ipsa historica sunt repraesentativa: ‘Abramus’ de quo primum agitur, repraesentat in genere Dominum, in specie caelestem hominem; ‘Isacus’ de quo postea, similiter in genere Dominum, in specie spiritualem hominem; ‘Jacobus’ quoque in genere Dominum, in specie naturalem hominem; ita illa quae sunt Domini, quae sunt regni Ipsius, et quae sunt Ecclesiae.

8301. ‘Quis sicut Tu in diis, Jehovah?’: quod significet quod omne verum boni a Divino Humano Domini procedat, constat ex significatione ‘deorum’ quod sint vera, de qua n. 4402, 7268, 7873, hic vera ex bono, quia ¹ comparatio fit cum Jehovah, dicitur enim, ‘quis sicut Tu in diis, Jehovah?’ Quod ‘Jehovah’ in Verbo sit Dominus, videatur n. 1343, 1736, 2921, 3023, 3035, 5041, 5663, 6280, 6281, 6303, 6905, 6945, 6956; quod Divinum Humanum ² per ‘Jehovam’ hic intelligatur, est quia in hoc cantico agitur de salvatione illorum qui ab Ecclesia spirituali, ³ per Adventum Domini in mundum et tunc per Divinum Humanum Ipsius, ⁴ videatur n. 2661, 2716, 2833, 2834, 6372, 6854, 6914, 7035, 7091 fin. , 7828, 7932, 8018, 8054. Quod per illa verba significetur quod omne verum boni a Divino Humano Domini procedat, est quia vera procedere ⁵ possunt a quibuscumque, sed vera boni non nisi quam a Domino, consequenter ab illis qui in bono sunt a Domino; vera separata a bono etiam cogitant et loquuntur illi qui in fide persuasiva sunt, et usque in vita mali, et quoque plures alii intra Ecclesiam, sed illa vera non sunt ⁶ boni, ⁷ ita non procedunt a Domino sed ab ipsis.

[2] ⁸ Quod vera ex bono procedant a Domino, constare potest ex eo quod Dominus sit Ipsum Bonum, quia est Ipse Amor; ab Hoc procedit verum sicut lux a flamma solis; estque hoc verum sicut lux tempore veris et aestatis, quae calorem in sinu ⁹ habet, et facit ut omnia telluris quasi vitam accipiant; at verum quod non ex bono, est sicut lux tempore hiemis quando omnia telluris emoriuntur. Quod ‘dii’ sint vera boni, est quia per ‘deos’ ¹⁰ in bono sensu intelliguntur angeli, qui ‘dii’ dicuntur quia sunt substantiae seu formae recipientes veri in quo bonum a Domino.

[3] Angeli, proinde vera boni quae a Domino, etiam intelliguntur per ‘deos’ in his locis:

apud Davidem,

Deus consistit in coetu Dei, in medio deorum judicabit: Ego dixi, Dii vos; et filii Altissimi omnes vos, Ps. 82:1, 6;

quod sint vera ¹¹ quae procedunt a Domino quae hic per ‘deos’ intelliguntur, constat ex eo quod primum dicatur ‘coetus Dei’ in singulari, et postea ‘in medio deorum’; quod ‘Deus’ ¹² dicatur' in Verbo ubi agitur de vero, videatur n. 2769, 2807, 2822, 3921, 4287, 4402, 7010; et quod ‘Deus’ in supremo sensu sit Divinum Verum procedens a Domino, n. 7268:

apud eundem,

Confitebor Tibi in toto corde meo, coram diis psallam Tibi, Ps. 138:1:

apud eundem,

Non est sicut Tu inter deos, Domine, Ps. 86:8:

apud eundem,

Deus magnus est Jehovah, et Rex magnus super omnes deos, Ps. 95:3:

apud eundem,

Tu, Jehovah, [altus] super omnem terram, valde exaltatus es super omnes deos, Ps. 97:9:

apud eundem,

Ego novi quod magnus Jehovah, et Dominus noster prae omnibus diis, Ps. 135:5;

inde etiam Jehovah ¹³ Dominus dominorum et Deus deorum dicitur, Deut. 10:17; ¹⁴ Jos. 22:22; Ps. 136:2.

[4] Quod toties dicatur ¹⁵ quod Jehovah sit super omnes deos et quod sit Deus deorum, erat quia illo tempore plures dii ¹⁶ colebantur, et gentes distinguebantur per deos quos colebant, et unaquaevis gens credebat quod suus deus esset omnium supremus; et quia inde insidebat omnium mentibus pluralitas deorum, ac disceptabatur quisnam eorum major esset, ut satis constare potest ex historicis Verbi pluribus in locis, et haec opinio insidebat mentibus Judaeorum prae aliis, ¹⁷ ideo in Verbo toties dicitur quod Jehovah omnibus diis major esset et quod esset Rex et Deus deorum; quod opinio illa de pluribus diis insederit mentibus Judaeorum prae aliis gentibus, constare satis potest a frequente apostasia illorum ad cultum aliorum deorum, de qua in libris historicis Verbi plures, ut Jud. 2:10-13, 17, 19, 3:5-7, 8:27, 33, 10:6, 10, 13, 18:14, 17, 18, 20, 25, 31; 1 Sam. 7:3, 4, 8:8; 1 Reg. 14:23, 24, 16:31-33, 18:20 seq. , 21:26, 22:54; 2 Reg. 16:1, 10 seq. , 17:7, 15-17; 21:3-7, 21; 23:4, 5, 7, 8, 10-13; et alibi.

[5] Gens illa ¹⁸ tali vesania fuit ut Jehovam solum ore confiterentur, sed usque alios deos corde agnoscerent, quod manifeste constare potest ex eo quod postquam viderunt tot miracula in Aegypto, tot quoque postea, mare coram illis divisum et exercitum Pharaonis immersum, columnam nubis et ignis continue apparentem, mannam e caelo quotidie depluentem, et ipsam praesentiam Jehovae cum tanta majestate et tanto terrore super monte Sinai, et ¹⁹ postquam ediderant confessionem quod Jehovah solus Deus, ²⁰ usque tamen post aliquot septimanas, modo quia retardabat Moscheh, deos fusiles, ²¹ quos adorarent, sibi postulabant, quos etiam factos ab Aharone, divino cultu ²² prosequebantur per festum, per holocausta et sacrificia, et per choreas; inde constare potest quod cordibus illorum inhaeserit cultus plurium deorum; quod illa gens prae omni alia gente in universa tellure talis fuerit, etiam constat apud Jeremiam,

Num mutavit gens deos, ²³ et populus Meus permutavit gloriam suam cum eo quod non prodest? Obstupescite, caeli, super hoc, et cohorrescite, trepidate valde: juxta numerum urbium tuarum fuerunt dii tui, Judah, 2:11, 12, 28;

[6] indoles etiam ²⁴ istius gentis talis est ut prae omnibus aliis gentibus adorent externa, ita idola, et quod de internis prorsus nihil scire velint; sunt enim omnium gentium avarissimi, et avaritia, qualis illorum quod ametur aurum et argentum propter aurum et argentum et non propter aliquem usum, est affectio maxime terrestris, et mentem prorsus ²⁵ in corpus detrahit et ei immergit, et claudit interiora in tantum ut prorsus non aliquid fidei et amoris e caelo intrare possit; inde patet quantum errant qui credant quod gens illa iterum eligetur, seu quod Ecclesia Domini ²⁶ ad illos, rejectis reliquis, iterum transibit, cum tamen ad fidem in Dominum prius ²⁷ convertes lapides quam illos; ²⁸ ad illos iterum Ecclesia transibit, creditur quia in propheticis Verbi multis in locis dicitur quod reversuri sint, ²⁹ sed non sciunt quod per ‘Jehudam’ ibi, per ‘Jacobum’, et per ‘Israelem’ non illa gens intelligatur, sed ³⁰ illi apud quos Ecclesia.

脚注: