1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Note a piè di pagina:

6343. ‘Tu robur meum’: quod significet quod per illam potentia bono, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ qui hic est ‘tu’, quod sit fides intellectu, de qua mox supra n. 6342; et ex significatione ‘roboris’ quod sit potentia quae bono ¹ ; quod potentiam attinet, nempe potentiam cogitandi et volendi, ² percipiendi, bonum faciendi, credendi, dissipandi falsa et mala, illa omnis est ex bono per verum, bonum est principale et verum est modo instrumentale, n. ³ 3563, 4931, 5623. Quod significetur potentia quae bono, est quia ‘robur’ illam potentiam significat, at ‘vires’ potentiam veri; inde est quod per ‘principium virium mearum’, ut mox sequitur, significetur prima potentia vero; vox enim per quam exprimuntur ‘vires’ in lingua originali, in Verbo praedicatur de vero, at vox per quam exprimitur ‘robur’ praedicatur de bono.

[2] Quod Verbum sit sanctum, ac sanctissimum in interioribus suis, patet manifeste ex eo quod in singulis Verbi sit conjugium caeleste, nempe conjugium boni et veri, ita caelum; et quod in intimo sensu in singulis sit conjugium Divini Humani Domini cum regno Ipsius et Ecclesia, immo in supremo sensu quod sit unio Ipsius Divini ac Divini Humani in Domino, haec sanctissima insunt singulis Verbi, manifestum indicium quod Verbum ex Divino descenderit; quod ita sit, constare potest ex eo quod ubi dicitur de bono etiam dicatur de vero, et ubi dicitur de interno etiam dicatur de externo; sunt etiam voces quae constanter significant bonum, et voces quae constanter verum, et voces quae utrumque tam bonum quam verum; et si non significant usque praedicantur de illis aut involvunt illa, ex praedicatione et significatione 'istarum vocum patet quod in singulis, ut dictum est, sit conjugium boni et veri, hoc est, conjugium caeleste, inque intimo et supremo sensu conjugium Divinum quod in Domino, ita Ipse Dominus;

[3] hoc ubivis apparet, sed non evidenter quam in illis locis ubi repetitiones sunt ejusdem rei mutatis solum vocibus; sicut in hoc capite ubi de Reubene, Tu robur meum, et principium virium mearum: tum, excellens eminentia et excellens valore; ibi ‘robur’ se refert ad bonum et ‘vires’ ad verum; ac ibi ‘excellens eminentia’ se refert ad verum et ‘excellens valore’ ad bonum: pariter in sequente versu de Reubene, Ascendisti cubilia patris tui, tum profanasti, stratum meum ascendit: similiter in sequentibus de Shimeone et Levi, Maledicta ira eorum quia vehemens, et excandescentia eorum quia dura, dividam eos in Jacobo, et dispergam eos in Israele, vers. 7; ubi ‘ira’ significat aversionem a bono et ‘excandescentia’ aversionem a vero; et ‘Jacob’ est externum Ecclesiae, ac ‘Israel’ est internum ejus: tum de Jehudah, Celebrabunt te fratres tui, ... incurvabunt se tibi filii patris tui, vers. 8: porro, Alligat ad vitem asellum suum, et ad vitem praestantem filium asinae suae. Lavit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum, vers. 11: de Zebulone, Ad portum marium habitabit, et is ad portum navium, vers. 13: de Dane, Erit serpens super via, serpens jaculus super semita, vers. 17

[4] Similia in Psalmiis et apud Prophetas frequenter occurrunt; ut apud Esaiam,

Babel non habitabitur in aeternum, non incoletur usque in generationem et generationem.... Propinquum est tempus ejus, et veniet, et dies ejus non extrahentur, 13:20, 22:

apud eundem,

Quaerite desuper in libro Jehovae, et legite; Ullum de illis non deerit, unum alterum non desiderabunt; nam ore Ipse praecepit, et spiritus Ipsius Ipse collegit illa. Idemque jecit illis sortem, et manus distribuit illis per normam: usque in aeternum possidebunt illam, in generationem et generationem habitabunt in illa, 34:16, 17;

ita in mille aliis locis; qui non scit quod voces in Verbo significativae spiritualium et caelestium sint, et quod quaedam dicantur de bono, quaedam autem de vero, non aliter credere potest quam quod talia sint repetitiones solum dictae ut impleant, ac ita in se inanes; inde est quod qui sinistre de Verbo cogitant, talia etiam referant inter argumenta contemptus; cum tamen ipsissima Divina inibi recondita sunt, ⁴ nempe conjugium caeleste, quod est ipsum caelum, et Conjugium Divinum, quod est Ipse Dominus; est hic ille sensus gloria in qua est Dominus, et sensus ⁵ litteralis est nubes in qua illa gloria, Matth, 24:30, Luc. 21:27;

videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 5922.

Note a piè di pagina:

8301. ‘Quis sicut Tu in diis, Jehovah?’: quod significet quod omne verum boni a Divino Humano Domini procedat, constat ex significatione ‘deorum’ quod sint vera, de qua n. 4402, 7268, 7873, hic vera ex bono, quia ¹ comparatio fit cum Jehovah, dicitur enim, ‘quis sicut Tu in diis, Jehovah?’ Quod ‘Jehovah’ in Verbo sit Dominus, videatur n. 1343, 1736, 2921, 3023, 3035, 5041, 5663, 6280, 6281, 6303, 6905, 6945, 6956; quod Divinum Humanum ² per ‘Jehovam’ hic intelligatur, est quia in hoc cantico agitur de salvatione illorum qui ab Ecclesia spirituali, ³ per Adventum Domini in mundum et tunc per Divinum Humanum Ipsius, ⁴ videatur n. 2661, 2716, 2833, 2834, 6372, 6854, 6914, 7035, 7091 fin. , 7828, 7932, 8018, 8054. Quod per illa verba significetur quod omne verum boni a Divino Humano Domini procedat, est quia vera procedere ⁵ possunt a quibuscumque, sed vera boni non nisi quam a Domino, consequenter ab illis qui in bono sunt a Domino; vera separata a bono etiam cogitant et loquuntur illi qui in fide persuasiva sunt, et usque in vita mali, et quoque plures alii intra Ecclesiam, sed illa vera non sunt ⁶ boni, ⁷ ita non procedunt a Domino sed ab ipsis.

[2] ⁸ Quod vera ex bono procedant a Domino, constare potest ex eo quod Dominus sit Ipsum Bonum, quia est Ipse Amor; ab Hoc procedit verum sicut lux a flamma solis; estque hoc verum sicut lux tempore veris et aestatis, quae calorem in sinu ⁹ habet, et facit ut omnia telluris quasi vitam accipiant; at verum quod non ex bono, est sicut lux tempore hiemis quando omnia telluris emoriuntur. Quod ‘dii’ sint vera boni, est quia per ‘deos’ ¹⁰ in bono sensu intelliguntur angeli, qui ‘dii’ dicuntur quia sunt substantiae seu formae recipientes veri in quo bonum a Domino.

[3] Angeli, proinde vera boni quae a Domino, etiam intelliguntur per ‘deos’ in his locis:

apud Davidem,

Deus consistit in coetu Dei, in medio deorum judicabit: Ego dixi, Dii vos; et filii Altissimi omnes vos, Ps. 82:1, 6;

quod sint vera ¹¹ quae procedunt a Domino quae hic per ‘deos’ intelliguntur, constat ex eo quod primum dicatur ‘coetus Dei’ in singulari, et postea ‘in medio deorum’; quod ‘Deus’ ¹² dicatur' in Verbo ubi agitur de vero, videatur n. 2769, 2807, 2822, 3921, 4287, 4402, 7010; et quod ‘Deus’ in supremo sensu sit Divinum Verum procedens a Domino, n. 7268:

apud eundem,

Confitebor Tibi in toto corde meo, coram diis psallam Tibi, Ps. 138:1:

apud eundem,

Non est sicut Tu inter deos, Domine, Ps. 86:8:

apud eundem,

Deus magnus est Jehovah, et Rex magnus super omnes deos, Ps. 95:3:

apud eundem,

Tu, Jehovah, [altus] super omnem terram, valde exaltatus es super omnes deos, Ps. 97:9:

apud eundem,

Ego novi quod magnus Jehovah, et Dominus noster prae omnibus diis, Ps. 135:5;

inde etiam Jehovah ¹³ Dominus dominorum et Deus deorum dicitur, Deut. 10:17; ¹⁴ Jos. 22:22; Ps. 136:2.

[4] Quod toties dicatur ¹⁵ quod Jehovah sit super omnes deos et quod sit Deus deorum, erat quia illo tempore plures dii ¹⁶ colebantur, et gentes distinguebantur per deos quos colebant, et unaquaevis gens credebat quod suus deus esset omnium supremus; et quia inde insidebat omnium mentibus pluralitas deorum, ac disceptabatur quisnam eorum major esset, ut satis constare potest ex historicis Verbi pluribus in locis, et haec opinio insidebat mentibus Judaeorum prae aliis, ¹⁷ ideo in Verbo toties dicitur quod Jehovah omnibus diis major esset et quod esset Rex et Deus deorum; quod opinio illa de pluribus diis insederit mentibus Judaeorum prae aliis gentibus, constare satis potest a frequente apostasia illorum ad cultum aliorum deorum, de qua in libris historicis Verbi plures, ut Jud. 2:10-13, 17, 19, 3:5-7, 8:27, 33, 10:6, 10, 13, 18:14, 17, 18, 20, 25, 31; 1 Sam. 7:3, 4, 8:8; 1 Reg. 14:23, 24, 16:31-33, 18:20 seq. , 21:26, 22:54; 2 Reg. 16:1, 10 seq. , 17:7, 15-17; 21:3-7, 21; 23:4, 5, 7, 8, 10-13; et alibi.

[5] Gens illa ¹⁸ tali vesania fuit ut Jehovam solum ore confiterentur, sed usque alios deos corde agnoscerent, quod manifeste constare potest ex eo quod postquam viderunt tot miracula in Aegypto, tot quoque postea, mare coram illis divisum et exercitum Pharaonis immersum, columnam nubis et ignis continue apparentem, mannam e caelo quotidie depluentem, et ipsam praesentiam Jehovae cum tanta majestate et tanto terrore super monte Sinai, et ¹⁹ postquam ediderant confessionem quod Jehovah solus Deus, ²⁰ usque tamen post aliquot septimanas, modo quia retardabat Moscheh, deos fusiles, ²¹ quos adorarent, sibi postulabant, quos etiam factos ab Aharone, divino cultu ²² prosequebantur per festum, per holocausta et sacrificia, et per choreas; inde constare potest quod cordibus illorum inhaeserit cultus plurium deorum; quod illa gens prae omni alia gente in universa tellure talis fuerit, etiam constat apud Jeremiam,

Num mutavit gens deos, ²³ et populus Meus permutavit gloriam suam cum eo quod non prodest? Obstupescite, caeli, super hoc, et cohorrescite, trepidate valde: juxta numerum urbium tuarum fuerunt dii tui, Judah, 2:11, 12, 28;

[6] indoles etiam ²⁴ istius gentis talis est ut prae omnibus aliis gentibus adorent externa, ita idola, et quod de internis prorsus nihil scire velint; sunt enim omnium gentium avarissimi, et avaritia, qualis illorum quod ametur aurum et argentum propter aurum et argentum et non propter aliquem usum, est affectio maxime terrestris, et mentem prorsus ²⁵ in corpus detrahit et ei immergit, et claudit interiora in tantum ut prorsus non aliquid fidei et amoris e caelo intrare possit; inde patet quantum errant qui credant quod gens illa iterum eligetur, seu quod Ecclesia Domini ²⁶ ad illos, rejectis reliquis, iterum transibit, cum tamen ad fidem in Dominum prius ²⁷ convertes lapides quam illos; ²⁸ ad illos iterum Ecclesia transibit, creditur quia in propheticis Verbi multis in locis dicitur quod reversuri sint, ²⁹ sed non sciunt quod per ‘Jehudam’ ibi, per ‘Jacobum’, et per ‘Israelem’ non illa gens intelligatur, sed ³⁰ illi apud quos Ecclesia.

Note a piè di pagina: