1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Note a piè di pagina:

4807. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM OCTAVUM

Ante caput praecedens, n. 4661-4664, inceptum est explicare quae Dominus apud Matthaeum 25:31 ad fin: locutus est de judicio super bonos et malos, qui ibi vocantur oves et hirci; quis sensus internus illorum verborum est, nondum explicatum est, sed nunc ante hoc et aliquot ¹ sequentia capita, explicandum venit; et inde constabit quod per ultimum judicium ibi non intellectum sit ultimum tempus mundi et quod tunc primum resurgent mortui et congregabuntur coram Domino et judicabuntur, sed quod intellectum sit ultimum tempus cujusvis qui e mundo in alteram vitam transit, tunc enim est judicium ejus; hoc judicium est quod intelligitur. At quod ita sit, non apparet ex sensu litterae, sed ex sensu interno; quod Dominus ita locutus sit, est quia per repraesentativa et significativa locutus est, sicut ubivis alibi in Verbo Veteris et ² Novi Testamenti; loqui enim per repraesentativa et significativa, est loqui simul coram mundo et coram caelo, seu coram hominibus et coram angelis; talis loquela est Divina quia universalis, et inde est propria Verbi; quapropter qui in mundo sunt et non nisi quam mundana curant, non aliud ex his quae Dominus de ultimo judicio locutus est, capiunt quam quod resurrectionis tempus simul erit omnibus, immo quod Dominus tunc sedebit super throno gloriae et dicet ad congregatos secundum verba ibi ³ ; at qui caelestia curant, illi sciunt quod tempus resurrectionis sit cuivis ⁴ cum moritur, et quod Domini verba ibi involvant quod unusquisque secundum vitam judicabitur, ita quod unusquisque judicium secum ferat, quia vitam.

Note a piè di pagina:

5576. ‘Et fames ingravescebat’: quod significet desolationem ex indigentia spiritualium, constat ex significatione ‘famis’ quod sit defectus cognitionum boni et veri, de qua n. 3364, 5277, 5279, 5281, 5300, et inde desolatio, n. 5360, 5376, 5415; et quia desolatio existit ex penuria et inde indigentia spiritualium, per ‘famem’ etiam haec significatur. Fames in mundo spirituali seu in caelo, non est fames pro cibo, nam angeli materiali cibo non vescuntur, est hic cibus pro corpore quod circumfert homo in mundo, sed est fames pro tali cibo qui mentes eorum nutrit; is cibus est intelligere verum et sapere bonum, qui cibus vocatur cibus spiritualis; et quod mirum, etiam angeli nutriuntur illo cibo;

[2] quod constare mihi potuit ex eo quod infantes, qui infantes mortui sunt, ¹ postquam in caelo instructi sunt in veris quae intelligentiae et bonis quae sapientiae, non appareant amplius ut infantes sed ut adulti, et hoc secundum incrementum in bono et vero; tum ex eo quod angeli continuo desiderent illa quae intelligentiae et sapientiae sunt; et quando in vespera sunt, hoc est, in statu cum illa deficiunt, quod tantum sint in non felicitate respective, et quod tunc nihil plus esuriant et appetant quam ut e novo illucescat illis mane, et in vitam felicitatis quae est intelligentiae et sapientiae, redeant;

[3] quod intelligere verum et velle bonum sit cibus spiritualis, constare quoque potest cuivis qui reflectit; qui cibo materiali pro nutritione corporis fruitur, si simul quoque hilari animo est et in sermocinatione de talibus quae favent, tunc cibus materialis qui pro corpore, melius nutrit, indicium quod correspondentia sit inter cibum spiritualem qui animae, et ² cibum materialem qui corporis; et porro ex eo, qui in desiderio est imbuendi animum talibus quae scientiae, intelligentiae et sapientiae sunt, quando ab illis detinetur, quod tunc incipiat contristari et angi, et sicut is qui in fame, desiderare ut ad spiritualem suum cibum, ita ad nutritionem animae suae redeat.

[4] Quod cibus spiritualis sit qui nutrit animam, sicut cibus materialis corpus, constare quoque potest ex Verbo; ut apud Mosen,

Non per panem solum vivit homo, sed per omne enuntiatum oris Jehovae vivit homo, Deut. 8:3, Matth. 4:4;

‘enuntiatum oris Jehovae’ est in genere Divinum Verum quod procedit a Domino, ita omne verum sapientiae, in specie Verbum, in quo et ex quo illa quae sapientiae: et apud Johannem, Operamini cibum, non qui perit, sed cibum qui manet in vitam aeternam, quem Filius hominis vobis dabit, 6:27;

quod ‘ille cibus’ sit verum sapientiae quod procedit a Domino, constat;

[5] inde quoque sciri potest quid intelligitur per haec Domini verba in eodem capite: Caro Mea est vere cibus, et sanguis Meus vere est potus, ibid. vers. 55; quod nempe ‘caro Domini’ sit Divinum Bonum, n. 3813, et ‘sanguis Ipsius’ Divinum Verum, n. 4735; cum enim Dominus Humanum Suum totum Divinum fecit, tunc ‘caro’ non aliud est quam Divinum Bonum, et ‘sanguis’ Divinum Verum; quod in Divino non intelligendum materiale, constare potest, quapropter ‘cibus’ in supremo sensu, hoc est, cum praedicatur de Domino, est Bonum Divini Amoris ad salvandum genus humanum; hic cibus quoque est qui intelligitur per Domini verba apud Johannem, Jesus dixit discipulis, Ego cibum habeo quem edam, quem vos nescitis.... Cibus Meus est ut faciam voluntatem Ipsius Qui misit Me, et perficiam Ipsius opus, 4:32, 34; ‘facere voluntatem Ipsius Qui misit, et perficere Ipsius opus’ est salvare genus humanum; Divinum ex quo id, est Divinus Amor. Ex his nunc patet quid in sensu spirituali per ‘famem’ intelligitur.

Note a piè di pagina: