1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Bilješke:

6335. ‘Et vocavit Jacob filios suos’: quod significet ordinationem verorum fidei et bonorum amoris in naturali, constat a significatione ‘vocare’ quod sit ordinare, nam causa convocationis erat ut sisterentur vera fidei et bona charitatis in illa ordinatione; et a repraesentatione ‘Jacobi et filiorum ejus’ quod sint vera fidei et bona amoris in naturali; quod ‘Jacob’ sint illa in communi, videatur n. 3509, 3525, ¹ 3546, 3659, 3669, 3677, 3775, 3829, 4234, 4273, 4337, 5506, 5533, 5535, 6001, 6236, et quod ‘filii ejus’ seu tribus ab illis nominatae, in particulari, n. 3858, 3926, 3939, 4060. Quod ordinationem verorum fidei et bonorum amoris quae hic significatur, et in sensu interno in hoc capite sistitur, attinet, sciendum quod ‘duodecim tribus Israelis’ omnia vera et bona in uno complexu, in genere repraesentaverint, ita omnia vera et bona quae procedunt a Domino, proinde quae sunt in caelo et ex quibus caelum; et quia ² omnia in genere, etiam singula in specie repraesentantur; nam genera in se continent species sicut communia partes.

[2] Secundum bona et inde vera variantur luces in caelo, et secundum luces variantur status ³ intelligentiae et sapientiae, inde est quod per Urim et Thummim transmicuerit ac transvibrata fuerit lux, et quidem varie secundum statum rei de ⁴ qua interrogatio fuit; hoc fiebat quia duodecim tribus, per quas significabantur omnia vera et bona in genere, designatae erant in pectorali illo, seu in Urim et Thummim, singularis enim lapis pretiosus erat pro unaquavis tribu; quod lapides pretiosi essent, erat quia ⁵ significant vera spiritualia et caelestia, n. 114, 3720, et ‘aurum’ cui insculpti fuerunt, bonum, n. 113, 1551, 1552, 5658; hoc arcanum est quod per Urim et Thummim significatum est.

[3] Quod duodecim tribus talia significaverint, patet a locis in Verbo ubi nominantur, imprimis ab hereditate tribuum in terra Canaane, de qua apud Joshuam, et ab hereditate earum in regno Domini, de qua apud Ezechielem in ultimis capitibus ubi de nova terra, nova Hierosolyma, et de novo templo; et apud Johannem in Apocalypsi, 7:4-8;

tum ab ordinatione earum in deserto cum castrametabantur, quae talis erat ut per illam repraesentarent vera et bona in suo genuino ordine; inde hoc propheticum Bileami, Cum tolleret Bileamus oculos suos, et videret Israelem habitantem juxta tribus suas, venit super eum spiritus Dei, et edidit enuntiatum, et dixit; ... Quam bona sunt tabernacula tua Jacob, habitacula tua Israel; sicut valles plantantur, sicut horti juxta fluvium, sicut santalos plantavit Jehovah, sicut cedros juxta aquas, Num. 24:2, 3, 5, 6; videantur etiam quae de tribubus et de earum ⁶ ordinationibus, n. 2129, 3858, ⁷ 3862, 3926, 3939, 4060, ⁸ 4603 ostensa sunt.

Bilješke:

3701. ‘Et ecce angeli Dei ascendentes et descendentes in illa’: quod significet infinitam et aeternam communicationem et inde conjunctionem; et quod ex infimo quasi ascensus, et dein cum ordo est inversus, descensus, constat ex significatione ‘angelorum’ quod sit aliquid Divinum Domini, quod per illos in Verbo cum nominantur intelligitur, de qua n. 1925, ¹ 2319, 2821, 3039; hic quod sit Divinum Verum, constat ex eo quod dicantur ‘angeli Dei’, Deus enim dicitur cum in sensu interno agitur de vero, at Jehovah cum de bono, videatur n. 2586, 2769, 2807, 2822; inde est quod tametsi Jehovah mox nominatur et dicitur ‘Jehovah stans super illa’, usque hic angeli Dei nuncupentur, nam agitur de vero ex quo bonum, quod hic est ‘Jacob’, ut pluries supra dictum: quod per ‘ascendentes et descendentes in scala’ significetur in sensu supremo infinita et aeterna communicatio et inde conjunctio, constare potest absque ulteriore explicatione; de ipso Divino Domini et Divino Humano Ipsius, non praedicari potest communicatio et inde conjunctio, nisi simul dicatur infinita et aeterna, nam in Domino omne est infinitum et aeternum, infinitum respective ad Esse, et aeternum ad Existere. ² Ex illis quae hactenus dicta sunt, patet quod per ‘scalam statutam terrae, et caput ejus pertingens caelum, et ecce angeli Dei ascendentes et descendentes in illa’ significetur in summa ex infimo quasi ascensus, et dein, cum ordo est inversus, descensus.

[2] Quomodo cum hoc ascensu et descensu se habet, constare potest ex illis quae supra n. 3539, 3548, 3556, 3563, 3570, 3576, 3603, 3607, 3610, 3665, 3690 dicta et ostensa sunt; sed quia hic ordo, qui est regenerationis hominis et describitur hic et in sequentibus in sensu interno, in Ecclesia prorsus est ignotus, idcirco licet adhuc illustrare qualis sit: notum est quod homo in naturam parentum suorum, et avorum, ut et atavorum qui usque a saeculis, nascatur, ita in malum hereditarium omnium illorum successive cumulatum, usque adeo ut non sit ³ nisi malum, quantum a se; inde trahit quod tam quoad intellectum quam quoad voluntatem prorsus deperditus sit, et ex se nihil boni velit, et inde nihil veri intelligat, proinde quod sit malum quod dicit bonum, immo credit bonum, et falsum quod dicit verum, immo credit verum; sicut pro exemplo, amare se prae aliis, sibi velle melius quam aliis, cupere quae alius sunt, et sibi soli studere, non aliis nisi sit propter se; haec quia cupit ex se, ⁴ etiam vocat bona, et quoque vera; et porro, si aliquis illum quoad bona illa et vera, ut illa vocat, laedit, seu laedere tentat, odit, etiam ex animo vindicat, et ejus perniciem cupit, et quoque quaerit, et in eo jucundum percipit, et hoc quo plus se in illis actualiter confirmat, hoc est, quo frequentius actualiter id exercet;

[3] talis cum in alteram vitam venit, similiter cupit; ipsa natura quam per actualem vitam contraxit in mundo, manet, ac ipsum jucundum illud manifeste percipitur, quapropter non potest in aliqua societate caelesti esse in qua unusquisque aliis melius vult quam sibi, sed in aliqua societate infernali cui simile jucundum; haec natura est quae exstirpanda cum vivit in mundo, quod nusquam fieri potest quam per regenerationem a Domino, hoc est, per id quod prorsus aliam voluntatem et alium inde intellectum ⁵ accipiat, hoc est, ut novus fiat quoad utramque illam facultatem; at hoc ut fiat, debet omnium primo renasci ⁶ ut infans, et discere quid malum et falsum, et discere quid bonum et verum, nam absque scientia seu cognitione non potest imbui aliquo bono: ex se enim nihil aliud pro bono agnoscit quam malum, et pro vero quam falsum;

[4] hoc ut fiat, cognitiones ei tales insinuantur quae non sunt prorsus contrariae illis quas prius habuerat, sicut quod omnis amor incipiat a se; quod sibi primum studendum et postmodum aliis; quod talibus qui pauperes et miseri externa forma apparent, benefaciendum qualescumque intus sint; similiter quod viduis et pupillis quia ita nominantur; et tandem quod inimicis in genere, quicumque sint; etiam quod sic mereri possit caelum. Hae et similes cognitiones sunt infantiae novae vitae ejus, et sunt tales quae quia aliquid trahunt ex priore vita seu prioris vitae natura, etiam aliquid ex nova vita, in quam sic introducitur, et inde sunt tales ut admittant in se quae conducunt ad novam voluntatem formandum et ad novum intellectum; haec sunt bona et vera infima, a quibus incohant illi qui regenerantur, quae quia admittunt in se vera interiora seu propiora Divinis, etiam per illa exstirpari possunt falsa quae prius crediderat vera esse;

[5] sed qui regenerantur, non addiscunt talia nude sicut scientiae, sed ut ⁷ vitae, nam vera illa faciunt; sed quod faciant illa, est ex principio novae voluntatis quam insinuat Dominus, illis prorsus nescientibus, et quantum ex nova illa voluntate recipiunt, tantum quoque ex illis cognitionibus recipiunt, ac in actum mittunt, et credunt; at quantum non recipiunt a nova voluntate, tantum quidem discere talia possunt, ⁸ sed non in actum mittere, quia student modo scientiae non vitae;

[6] ille status est infantiae et ⁹ pueritiae ¹⁰ quoad novam vitam quae successura est loco vitae prioris, sed status adolescentiae et juventutis ejus vitae est quod non ¹¹ respiciant ad aliquam personam, qualis in forma externa apparet, sed qualis est quoad bonum, primum in vita civili, dein in vita morali, et tandem in vita spirituali, et bonum est quod homo tunc priore loco incipit habere et amare, et ex bono personam; et tandem cum adhuc magis perficitur, illis qui in bono sunt, studet benefacere, et hoc secundum boni quale apud illos; et tandem jucundum appercipit in benefaciendo illis; quia jucundum in bono, etiam amoenum in illis quae confirmant; confirmantia illa agnoscit pro veris, et quoque vera novi ejus intellectus sunt quae fluunt ex bonis quae ejus novae voluntatis;

[7] in simili gradu in quo jucundum in bono illo appercipit, et ¹² amoenum in veris illis, etiam ¹³ injucundum in ¹⁴ malis prioris vitae, et inamoenum in falsis illius, sentit; inde nunc separantur illa quae prioris voluntatis sunt ab illis quae novae voluntatis sunt, et quae prioris intellectus sunt ab illis quae novi intellectus, et hoc non secundum affectionem sciendi illa, sed secundum affectionem faciendi illa; consequenter tunc videt quod vera infantiae ejus fuerint inversa respective, et quod eadem paulatim in alium ordinem redacta sint, nempe sibi mutuo subordinata, ita quod quae priore loco primum fuerunt, nunc sint loco posteriore, sic quod per illa vera, quae infantiae et pueritiae ejus fuerunt, angeli Dei sicut per scalam a terra ad caelum ascenderint, sed postmodum per vera quae ejus adultae aetatis sunt, angeli Dei sicut per scalam a caelo ad terram descendant.

Bilješke: