6343. ‘Tu robur meum’: quod significet quod per illam potentia bono, constat ex repraesentatione ‘Reubenis’ qui hic est ‘tu’, quod sit fides intellectu, de qua mox supra n. 6342; et ex significatione ‘roboris’ quod sit potentia quae bono ¹ ; quod potentiam attinet, nempe potentiam cogitandi et volendi, ² percipiendi, bonum faciendi, credendi, dissipandi falsa et mala, illa omnis est ex bono per verum, bonum est principale et verum est modo instrumentale, n. ³ 3563, 4931, 5623. Quod significetur potentia quae bono, est quia ‘robur’ illam potentiam significat, at ‘vires’ potentiam veri; inde est quod per ‘principium virium mearum’, ut mox sequitur, significetur prima potentia vero; vox enim per quam exprimuntur ‘vires’ in lingua originali, in Verbo praedicatur de vero, at vox per quam exprimitur ‘robur’ praedicatur de bono.

[2] Quod Verbum sit sanctum, ac sanctissimum in interioribus suis, patet manifeste ex eo quod in singulis Verbi sit conjugium caeleste, nempe conjugium boni et veri, ita caelum; et quod in intimo sensu in singulis sit conjugium Divini Humani Domini cum regno Ipsius et Ecclesia, immo in supremo sensu quod sit unio Ipsius Divini ac Divini Humani in Domino, haec sanctissima insunt singulis Verbi, manifestum indicium quod Verbum ex Divino descenderit; quod ita sit, constare potest ex eo quod ubi dicitur de bono etiam dicatur de vero, et ubi dicitur de interno etiam dicatur de externo; sunt etiam voces quae constanter significant bonum, et voces quae constanter verum, et voces quae utrumque tam bonum quam verum; et si non significant usque praedicantur de illis aut involvunt illa, ex praedicatione et significatione 'istarum vocum patet quod in singulis, ut dictum est, sit conjugium boni et veri, hoc est, conjugium caeleste, inque intimo et supremo sensu conjugium Divinum quod in Domino, ita Ipse Dominus;

[3] hoc ubivis apparet, sed non evidenter quam in illis locis ubi repetitiones sunt ejusdem rei mutatis solum vocibus; sicut in hoc capite ubi de Reubene, Tu robur meum, et principium virium mearum: tum, excellens eminentia et excellens valore; ibi ‘robur’ se refert ad bonum et ‘vires’ ad verum; ac ibi ‘excellens eminentia’ se refert ad verum et ‘excellens valore’ ad bonum: pariter in sequente versu de Reubene, Ascendisti cubilia patris tui, tum profanasti, stratum meum ascendit: similiter in sequentibus de Shimeone et Levi, Maledicta ira eorum quia vehemens, et excandescentia eorum quia dura, dividam eos in Jacobo, et dispergam eos in Israele, vers. 7; ubi ‘ira’ significat aversionem a bono et ‘excandescentia’ aversionem a vero; et ‘Jacob’ est externum Ecclesiae, ac ‘Israel’ est internum ejus: tum de Jehudah, Celebrabunt te fratres tui, ... incurvabunt se tibi filii patris tui, vers. 8: porro, Alligat ad vitem asellum suum, et ad vitem praestantem filium asinae suae. Lavit in vino vestimentum suum, et in sanguine uvarum velamen suum, vers. 11: de Zebulone, Ad portum marium habitabit, et is ad portum navium, vers. 13: de Dane, Erit serpens super via, serpens jaculus super semita, vers. 17

[4] Similia in Psalmiis et apud Prophetas frequenter occurrunt; ut apud Esaiam,

Babel non habitabitur in aeternum, non incoletur usque in generationem et generationem.... Propinquum est tempus ejus, et veniet, et dies ejus non extrahentur, 13:20, 22:

apud eundem,

Quaerite desuper in libro Jehovae, et legite; Ullum de illis non deerit, unum alterum non desiderabunt; nam ore Ipse praecepit, et spiritus Ipsius Ipse collegit illa. Idemque jecit illis sortem, et manus distribuit illis per normam: usque in aeternum possidebunt illam, in generationem et generationem habitabunt in illa, 34:16, 17;

ita in mille aliis locis; qui non scit quod voces in Verbo significativae spiritualium et caelestium sint, et quod quaedam dicantur de bono, quaedam autem de vero, non aliter credere potest quam quod talia sint repetitiones solum dictae ut impleant, ac ita in se inanes; inde est quod qui sinistre de Verbo cogitant, talia etiam referant inter argumenta contemptus; cum tamen ipsissima Divina inibi recondita sunt, ⁴ nempe conjugium caeleste, quod est ipsum caelum, et Conjugium Divinum, quod est Ipse Dominus; est hic ille sensus gloria in qua est Dominus, et sensus ⁵ litteralis est nubes in qua illa gloria, Matth, 24:30, Luc. 21:27;

videatur Praefatio ad Gen. xviii, tum n. 5922.

Bilješke:

2135. Första Moseboken, Kapitel 18

Del 3 (2135–2893), Första Moseboken 18–22

Swedenborgs inledande företal – fortsättning.

Kapitlen 16–21 publicerades separat, och därför hör detta förord endast till kapitel 18. Red.

Vid slutet av föregående kapitel handlade det om Yttersta Domen, och det visades där vad som menas med denna – inte världens undergång, utan Kyrkans sista tid. När den förestår, säger Herren att Han skall komma i himlens skyar med makt och härlighet, Matteus 24:30; Markus 13:26; Lukas 21:27.

Ingen har hittills vetat vad som förstås med ’himlens skyar’, men för mig har det uppenbarats att med detta inte förstås annat än bokstavsmeningen i Ordet. Ty den invärtes meningen av Ordet inrymmer härligheten, eftersom allt i den handlar om Herren och Hans rike, se del 1, i nr 1769–1772. Något liknande betecknas med ’skyn’ eller ’molnet’, som omgav Petrus, Jakob och Johannes, när Herren uppenbarade Sig för dem i härlighet, varom det heter hos Lukas:

En röst hördes ur molnet: Detta är Min älskade Son. Lyssna till Honom! Men när rösten förtonat, stod Jesus där ensam.

Lukas 9:35-36.

Mose och Elia, som talade med Herren, förebildade där det Gamla Testamentets Ord, som också kallas Mose och Profeterna – med Mose hans böcker, ävensom de historiska, med ’profeten Elia’ alla profeterna. Med Petrus, Jakob och Johannes förebildades emellertid – såsom överallt annorstädes där de omnämns i evangelierna – tron och människokärleken samt det goda som är ett utflöde av människokärleken. Och med att endast de var närvarande vid detta tillfälle betecknades att inga andra kan se den Herrens härlighet, som finns i Hans Ord, än de hos vilka finns tro, trons människokärlek, och dess goda. Alla de andra kan väl också se, men de ser ändå inte, därför att de inte tror. Sådan är den invärtes meningen av dessa två ställen. Överallt hos profeterna förstås med ’sky’ eller ’moln’ Ordet i dess bokstav, och med ’härlighet’ Ordet i dess liv. Vad och hurdant Ordets invärtes mening är har berörts på många ställen och förklarats i anslutning till de enskilda orden. De skriftlärde var de som på Herrens tid allra minst trodde att det i Ordet fanns något skrivet om Herren. Våra dagars skriftlärde vet väl att så är fallet, men torde kanske minst av alla tro att någon annan härlighet finns i Ordet än den som kommer till synes i bokstaven – fastän bokstaven i själva verket är skyn, som härligheten innebor i.

---

Av detta kapitel framför allt kan man få klart för sig, hur den invärtes meningen i Ordet är beskaffad, och hur änglarna uppfattar Ordet när det läses av människan. Av den historiska bokstavsbetydelsen förstår man inte annat än att Jehovah visade sig för Abraham i gestalten av tre män och att Sarah, Abraham och hans tjänare lagade till mat för dem, nämligen kakor av finsiktat vetemjöl, en kalv och också smör och mjölk. Fast det är en historiskt sann skildring av vad som verkligen ägde rum, så uppfattas det inte på detta historiska sätt av änglarna. I stället förnimmer änglarna abstrakt, helt bortsett från bokstaven, det som förebildas och betecknas i andlig mening med sådana beskrivningar. Detta vill med andra ord säga att de förnimmer det så som det framställs nedan i Innehållet. I stället för olika historiska omständigheter som återges i detta kapitel förnimmer de tillståndet av Herrens förnimmelse i sitt Mänskliga, och också förbindelsen vid denna tid med det Gudomliga, innan den fullkomliga föreningen existerade av Hans Gudomliga Väsen med det Mänskliga och av Hans Mänskliga Väsen med Hans Gudomliga Väsen. Det är detta tillstånd som Herren avser när Han säger:

Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde Sonen som är i Faderns sköte, Han har gjort Honom känd. Johan 1:18.

[2] Inte heller uppfattar änglarna de olika sorternas föda som omnämns i detta kapitel annat än som himmelsk och andlig godhet, som det ges en detaljerad förklaring över i detta kapitel. Och av vad som vidare sägs i kapitlet om en son som Sarah skulle föda på bestämd tid följande år förstår änglarna inte något annat än att Herrens mänskliga förnuftiga skulle bli Gudomligt. Om vad som anförs vid slutet av kapitlet om att Abraham talade med Jehovah om förstörelsen av Sodom och Gomorra förstår de inte något annat än Herrens medling för människosläktet. Med talen femtio, fyrtiofem, fyrtio, trettio, tjugo och tio förstår de Hans medling för dem hos vilka sanningar skulle vara förbundna med olika slag av godhet och för dem vilka hade olika slag av godhet genom frestelser och strider, eller genom andra tillstånd. Och deras uppfattning är densamma vad gäller allt annat i Ordet, vilket torde framgå än tydligare av förklaringen av de enskilda orden, där det visas att dylikt inbegrips i vartenda uttryck i Ordet, såväl i den historiska delen som i den profetiska delen.

[3] Att en sådan invärtes mening finns överallt i Ordet, vilken handlar blott om Herren, om Hans rike i himlen, om Hans Kyrka på jorden och särskilt om varje individ, och alltså handlar om de olika slag av godhet som hör till kärleken och de olika slag av sanning som hör till tron, torde också för var och en stå klart av det som citeras från Gamla Testamentets text i evangelierna, såsom hos Matteus:

Herren sade till Min Herre: Sätt Dig vid Min högra hand, till dess Jag lägger Dina fiender Dig till fotapall. Matteus 22:44; Psaltaren 110:1.

Att dessa ord syftar på Herren kan man inte utläsa av bokstavsmeningen på det anförda stället hos David. Men att likväl inte någon annan avses än Herren lär Han Själv på här citerade ställe hos Matteus.

[4] I samma evangelium:

Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall komma en hövding, en herde för Mitt folk Israel. Matteus 2:6; Mika 5:2.

De som klänger sig fast vid bokstavsmeningen, såsom judarna gör, vet väl av denna att Herren skulle födas där. Men eftersom de väntar på en anförare och konung, som skall föra dem tillbaka till landet Kanaan, så förklarar de därför dessa ord efter bokstaven. Det vill säga att de med ’Juda land’ förstår landet Kanaan och med ’Mitt folk Israel’ Israels stammar, trots att de inte vet var de senare nu finns. Och med ’anföraren’ avser de ännu sin Messias. Men egentligen förstås med ’Juda’ och ’Israel’ annat än Juda och Israel – med ’Juda’ de som är himmelska och med ’Israel’ de som är andliga, i himlen och på jorden. Och med ’anföraren’ förstås Herren.

[5] I samma evangelium:

I Rama hördes en röst, gråt och högljudd klagan och mycken jämmer. Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte till. Matteus 2:18; Jeremia 31:15.

De som begränsar sig till bokstavsmeningen kan omöjligen fatta den mening som är den invärtes i dessa ord. Förekomsten av en dylik mening framstår emellertid tydligt i evangeliet självt. I samma evangelium:

Ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Matteus 2:15; Hosea 11:1.

Hos Hosea heter det:

När Israel var pojke, älskade Jag honom, och ut ur Egypten kallade Jag Min Son. Ju mer de kallade på dem, desto mer drog de sig undan från deras åsyn. Och Jag lärde Efraim att gå. Hosea 11:1–3.

De som inte känner till att det finns en invärtes mening kan inte veta annat än att Jakob avses här när han drog in i Egypten, och hans efterkommande när de drog ut därifrån, och att med ’Efraim’ förstås Efraims stam, således detsamma som förekommer i de historiska delarna av Ordet. Av evangelistens Ord är det emellertid fullt klart att de betecknar Herren, men vad varje detalj står för skulle man omöjligen kunna veta, om det inte avslöjades med hjälp av den invärtes meningen.