1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

फुटनोट:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

1343. Quod ‘Eberus’ fuerit gens, quae gens Hebraea ut a suo patre nominata, et quod per eam significetur Ecclesiae secundae Antiquae cultus in genere, constat a Verbi historicis ubi passim nominatur; ex illa gente quia ibi cultus novus incohatus, omnes vocati sunt Hebraei qui similem cultum habuerunt: cultus eorum fuit qualis postea restauratus apud Jacobi posteros; et ejus praecipuum constabat in eo quod Deum suum appellaverint Jehovam et quod sacrificia habuerint. Antiquissima Ecclesia unanimiter agnovit Dominum, et Ipsum Jehovam nominavit, ut constat quoque a primis capitibus Geneseos et alibi in Verbo: Antiqua Ecclesia, hoc est, illa quae fuit post diluvium, etiam agnovit Dominum, et Ipsum appellavit Jehovam, illi imprimis qui internum cultum habuerunt et dicti sunt ‘filii Shemi’; ceteri qui in externo cultu fuerunt, agnoverunt quoque Jehovam, et Ipsum coluerunt; sed cum cultus internus factus est externus, et magis cum idololatricus, et cum unaquaevis gens habere coepit suum deum quem coluit, gens Hebraea retinuit nomen Jehovae, et appellavit Deum suum Jehovam, et in hoc distinguebantur a ceteris gentibus:

[2] Jacobi posteri in Aegypto, cum cultu externo, etiam perdiderunt hoc quod Deus eorum appellaretur Jehovah, immo ipse Moses; quare instructi sunt omnium primum quod Jehovah esset Deus Hebraeorum, et Deus Abrahami, Isaci et Jacobi, ut constare potest ab his apud Mosen,

Jehovah dixit ad Mosen, Intrabis tu et seniores Israelis ad regem Aegypti, et dicetis ad eum, Jehovah Deus Hebraeorum obviam venit nobis; et nunc eamus, quaeso, iter trium dierum in desertum, et sacrificemus Jehovae Deo nostro, Exod. 3:18:

apud eundem,

Dixit Pharaoh, Quis Jehovah, cujus audiam vocem, ad dimittendum Israelem? non novi Jehovam, etiamque Israelem non dimittam; et dixerunt, Deus Hebraeorum obviam venit nobis; eamus, quaeso, iter trium dierum in desertum, et sacrificemus Jehovae Deo nostro, Exod. 5:2, 3.

[3] Quod Jacobi posteri perdiderint in Aegypto, cum cultu, etiam nomen Jehovae, constare potest ab his apud Mosen,

Dixit Moses ad Deum, Ecce ego cum venero ad filios Israelis, et dixero ad illos, Deus patrum vestrorum misit me ad vos, et dixerint mihi, Quodnam nomen illius? quid dicam ad eos? et dixit Deus ad Mosen, Sum Qui Sum; et dixit, Ita dices filiis Israelis, Sum misit me ad vos; et dixit amplius Deus ad Mosen, Ita dices ad filios Israelis, Jehovah Deus patrum vestrorum, Deus Abrahami, Deus Isaci, et Deus Jacobi, misit me ad vos; hoc Nomen Meum in aeternum, Exod. 3:13-15;

[4] inde patet quod etiam Moses nesciverit, et quod distinguerentur a ceteris per nomen Jehovae Dei Hebraeorum; inde etiam alibi Jehovah nominatur Deus Hebraeorum, Dices ad Pharaonem, Jehovah Deus Hebraeorum misit me ad te, Exod. 7:16: Intra ad Pharaonem, et loquere ad eum, Sic dixit Jehovah Deus Hebraeorum, Exod. 9:1, 13: Intravit Moses et Aharon ad Pharaonem, et dixerunt ad eum, Ita dixit Jehovah Deus Hebraeorum, Exod. 10:3:

apud Jonam, Hebraeus ego, et Jehovam Deum caelorum ego timens, 1:9:

tum quoque apud Samuelem, Audiverunt Philistaei vocem acclamationis, dixerunt, Quae vox acclamationis magnae hujus in castris Hebraeorum? et cognoverunt quod arca Jehovae venisset ad castra; Philistaei... dixerunt, ... Vae nobis, quis liberabit nos e manu Deorum magnificorum horum? hi illi dii, qui percusserunt Aegyptios omni plaga in deserto; estote in viros, Philistaei, ... ne serviatis Hebraeis, 1 Sam. 4:6, 8, 9; ibi quoque patet quod gentes distinguerentur per deos quos nominarent et quod gens Hebraea per Jehovam.

[5] Quod alterum essentiale cultus gentis Hebraea constituerint sacrificia, patet quoque a locis supra adductis Exod. 3:18; 5:2, 3;

tum ex eo quod Aegyptii abominati sint gentem Hebraeam propter hunc cultum, ut constat ex his apud Mosen,

Dixit Moses, Non rectum ad faciendum sic, quia abominationem Aegyptiorum sacrificaremus Jehovae Deo nostro; ecce sacrificaremus abominationem Aegyptiorum in oculis eorum, nonne lapidabunt nos? Exod. 8:22 [KJV 26];

quare etiam Aegyptii abominati sunt gentem Hebraeam, usque adeo ut nec cum iis comedere panem vellent, Gen. 43:32;

inde quoque patet quod posteritas Jacobi non sola fuerit gens Hebraea, sed omnes qui talem cultum habuerunt, quare etiam terra Canaan vocatur terra Hebraeorum tempore Josephi, Josephus dixit, Furto ablatus sum e terra Hebraeorum, Gen. 40:15.

[6] Quod sacrificia apud idololatras in terra Canaane fuerint, multis constare potest; sacrificabant enim suis diis, Baalibus et aliis; praeter quod Bileamus, qui fuit e Syria ubi Eberus, seu unde gens Hebraea antequam posteri Jacobi venerunt in terram Canaanem, non modo sacrificia obtulit, sed etiam Jehovam Deum suum vocavit; quod ‘Bileamus e Syria, unde gens Hebraea’, Num. 23:7;

quod ‘sacrificia obtulit’, Num. 22:39, 40; 23:1-3, 14, 29; quod ‘Jehovam Deum suum vocavit’, Num. 22:18, et passim ibi. Quod de Noaho, cap. viii vers. 20, dicatur quod obtulerit holocausta Jehovae, non est historicum verum, sed historicum factum, quia per ‘holocausta’ significatum sanctum cultus, ut ibi videatur. Ex his nunc patet quid per ‘ ¹ Eberum’ seu per ‘gentem Hebraeam’ significetur.

फुटनोट: