1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

फुटनोट:

4056. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM PRIMUM

In Parte Tertia ante capita 26-30 explicata sunt quae Dominus de Consummatione Saeculi seu Ultimo Judicio locutus est et praedixerat apud Matthaeum, capite ibi 24 a versu 3 usque ad 28; veniunt nunc explicanda quae ibi ordine sequuntur; ante hoc caput quae versibus 29-31, nempe haec verba, Statim autem post afflictionem dierum istorum, sol obscurabitur, et luna non dabit lumen suum, et stellae cadent de caelo, et potentiae caelorum commovebuntur. Et tunc apparebit signum Filii hominis in caelo, et tunc plangent omnes tribus terrae; et videbunt Filium hominis venientem in nubibus caeli cum potentia et gloria multa: Et emittet angelos suos cum tuba et voce magna, et congregabunt electos Ipsius a quatuor ventis, ab extremo caelorum usque ad extremum illorum.

2715. Två arkana föreligger här. Det ena arkanum är att den andliga människans goda är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda, det andra att denna dunkelhet lyses upp av ljus från Herrens Gudomliga Mänskliga. Vad det förra arkanum angår – att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med det hos den himmelska människan – så kan man inse detta av det som ovan anförts i nr 2708 om den andliga människans tillstånd i jämförelse med den himmelska människans. Av jämförelsen mellan de bådas tillstånd framgår detta alldeles tydligt.

Hos dem som är himmelska finns själva det goda inplantat i viljedelen av deras sinne, och därifrån fortplantas ljus till deras förståndsdel. Men hos dem som är andliga är hela viljedelen fördärvad, så att de inte har något som helst gott därifrån, och därför plantas av Herren det goda in i förståndsdelen av deras sinne, se nr 863, 875, 895, 927, 928, 1023, 1043, 1044, 2124, 2256. Viljedelen är huvudsakligen den del av människans sinne som äger liv, medan förståndsdelen mottar liv från viljan. Då nu därför viljedelen hos den andliga människan är så fördärvad att den inte är annat än ont, och då nu det onda oavbrutet och ständigt flyter in i hennes förståndsdel därifrån, det vill säga in i hennes tanke, så är det uppenbart att det goda där är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans goda.

[2] Av vad här ovan anförts följer att de som är andliga inte har en sådan kärlek till Herren som de som är himmelska och följaktligen inte heller har den ödmjukhet som är väsentlig i all dyrkan och genom vilken det goda kan flyta in från Herren – ty ett högmodigt hjärta är överhuvudtaget inte mottagligt, utan allena det som är ödmjukt. Inte heller har de som är andliga en sådan kärlek mot nästan som de som är himmelska, därför att kärleken till sig själv och världen konstant flyter in från viljedelen av deras sinne och fördunklar det goda som hör samman med kärleken mot nästan. Detta torde också stå klart för den som reflekterar över att när han gör gott mot någon, så gör han det för världsliga ändamål. Trots att han sålunda kanske inte medvetet tänker på det, så tänker han ändå på vad han skall få i gengäld av dem som han gjort gott eller av Herren i livet efter detta. Och då nu så är fallet är hans goda förenat med förtjänstsökeri. Det kan också stå klart för honom av att han, när han gjort något gott, är i sitt esse om han kan tala om det för andra och så utmärka sig framför andra. Men de som är himmelska älskar nästan mer än sig själva. De tänker aldrig på att få något i gengäld eller anser sig förmer än andra.

[3] Det goda hos de andliga är dessutom fördunklat av inbillningar till följd av åtskilliga antaganden, som också har sitt ursprung i kärleken till sig själv och världen – ty hurdant det inbillade är även med avseende på tron, se nr 2682, 2689 (slutet). Detta kommer också av det ondas inflytelse från viljedelen i deras sinne.

[4] Det torde dessutom stå klart att det goda hos den andliga människan är dunkelt i jämförelse med den himmelska människans, därför att hon inte, såsom den himmelska människan, av förnimmelse vet vad som är sant. I stället vet hon vad som är sant genom vad hon fått lära sig av föräldrar och lärare och också av läran i vilken hon är född. Och när hon till detta lägger något av sig själv och av sitt eget tänkande, då är det i de flesta fall sinnena och deras villor samt det förnuftiga och dess skenbarheter som är förhärskande, något som gör det knappt möjligt för henne att erkänna någon ren sanning, sådan som de som är himmelska erkänner. Men det oaktat plantar Herren in det goda i dessa så kallade sanningar, även om de är blott och bart illusioner eller eljest skenbarheter av sanningar. Men detta goda blir då dunkelt, ty det får sin specifika egenskap av det sanna som det förbinds med. De mottagande föremålens beskaffenhet får ljuset i dem att framstå i olika slags färger. Dessa färger är vackra, om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är passande och motsvarande, och vedervärdiga om det mottagande föremålets beskaffenhet och sättet för mottagandet är opassande och inte motsvarande. På samma sätt får själva det goda en specifik natur av det sanna /som det förbinds med/.

[5] Av vad här nu anförts är också tydligt att den andliga människan inte vet vad som är ont. Hon tror knappast att det finns något annat ont än gärningar som strider mot de Tio Budorden. All den ondska som finns i böjelsen och tanken – och den är obegränsad – har hon inte någon kunskap om, och inte heller reflekterar hon över den eller anser den vara något ont. Allt angenämt av vad slag som helst som hör samman med onda begär och lustar betraktar hon inte annorlunda än som något gott. Ja, till och med det angenäma som ingår i egenkärleken både eftertraktar, gillar och ursäktar hon, okunnig om att det är sådant som intar hennes ande, och att hon blir alldeles likadan i livet efter detta.

[6] Av det här sagda står det likaledes klart att fastän hela Ordet knappast handlar om något annat än om det goda av kärleken till Herren och kärleken mot nästan, så vet den andliga människan ändå inte att det goda är det väsentliga i tron, ja, inte ens vad kärlek och människokärlek är till sitt väsen. Det står vidare klart att fastän hon vet något om tron, som hon anser vara själva det väsentliga, så ifrågasätter hon ändå om den är sann, såvida hon inte blivit övertygad om det genom mycken erfarenhet i livet. Detta är något som de som är himmelska aldrig gör, därför att de vet och förnimmer att det är sant – därför säger Herren hos Matteus:

Vad ni säger skall vara ja, ja – nej, nej. Allt därutöver kommer från det onda. Matteus 5:37.

Ty de som är himmelska är i själva det sanna, något som de betvivlar som är andliga. Eftersom följaktligen de som är himmelska är i själva det sanna, så kan de utifrån det se otaliga fasetter av detta sanna och i ljuset så att säga se himlen i dess helhet. Men så länge som de som är andliga tvistar om huruvida det är sant kan de inte nå fram ens till den yttersta gränsen av det ljus som finns hos dem som är himmelska, än mindre kan de utifrån sitt ljus se något.