1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

फुटनोट:

4288. These same verses which have been explained so far also have regard to the Jewish and Israelitish nation which is called 'Jacob' in the Word, as stated and shown above in 4279. In the sense which is being called the internal historical the words 'Let me go, for the dawn is coming up' mean that the genuine representative role would depart from the descendants of Jacob before they entered into the representatives connected with the land of Canaan. The nature of that nation has been shown above, namely that among them no internal worship existed, only external worship; that is to say, they had become cut off from the heavenly marriage, and therefore no Church could be established among that nation, only that which was a representative of the Church, see 4281.

[2] But one must know what a representative Church is and what a representative of the Church is. A representative Church exists when internal worship is present within external, but a representative of the Church when no internal worship exists even though external does so. In both cases they observe very similar external practices, that is to say, they follow similar ordinances, laws, and commands. But in the representative Church external things correspond to internal so that they make one, whereas in a representative of the Church that correspondence does not exist because external things are either devoid of internal or else at variance with them. In the representative Church celestial and spiritual love is supreme, but in a representative of the Church bodily and worldly love is supreme. Celestial and spiritual love constitutes the internal itself, but when no celestial or spiritual love exists, only bodily and worldly, that which is external devoid of what is internal exists. The Ancient Church which existed after the Flood was a representative Church, but that which was established among the descendants of Jacob was merely a representative of the Church. But to make the difference between the two quite plain, let it be illustrated by examples.

[3] In the representative Church Divine worship took place on mountains because 'mountains' meant celestial love, and in the highest sense the Lord, 795, 1430, 2722, 4210; and when they held worship on mountains they were in their own holy place because they were at the same time abiding in celestial love. In the representative Church Divine worship also took place in groves because 'groves' meant spiritual love, and in the highest sense the Lord in regard to that love, 2722; and when they held worship in groves they were in their own holy place because they were at the same time abiding in spiritual love. When they held Divine worship in the representative Church they used to turn their faces towards the rising of the sun because 'the rising sun' too meant celestial love, 101, 1529, 1530, 2441, 2495, 3636, 3643. And when they looked up at the moon they were again filled with holy reverence because 'the moon' meant spiritual love, 1529-1531, 2495, 4060. And the same applied when they looked up at the starry sky because this meant the angelic heaven or the Lord's kingdom. In the representative Church they had tents or tabernacles in which they held Divine worship, and this was holy worship because 'tents' or 'tabernacles' means the holiness of love and of worship, 414, 1102, 2145, 2152, 3312. And countless other examples could be mentioned.

[4] In the representative of the Church Divine worship did indeed take place at first on mountains and also in groves. The practice also existed then of turning to face the rising of the sun, as well as that of beholding the moon and the stars. There was likewise worship in tents or tabernacles. But because their external worship was devoid of internal - that is, they were governed by bodily and worldly love and not by celestial and spiritual, and so worshipped the actual mountains or groves, and also the sun, moon, and stars, as well as their tents or tabernacles - those practices, which had been holy in the Ancient Church, were now made idolatrous by those belonging to a representative of the Church. They were therefore restricted to the same place and practices for them all, that is to say, to the mountain on which Jerusalem and at length Zion stood, where from the temple they beheld the rising of the sun, and also to one tent for them all, called the tent of meeting, and ultimately to the ark in the temple. They were restricted to these things to the end that a representative of the Church might come into being when they practiced what was outwardly holy. Otherwise they would have rendered holy things unholy.

[5] From these examples one may see what the difference is between a representative Church and a representative of the Church. In general, one may see that members of the representative Church communicated with the three heavens, and that they did so in things of an interior kind, for which external ones could serve as the foundation on which they rested. But those who belonged to a representative of the Church did not communicate with heaven in things of an interior kind. Yet the external things to which those people were limited were nevertheless able to serve as the foundation for interior ones. The Lord's Providence in a miraculous manner enabled this to be so, for the reason that some kind of communication might be established between heaven and mankind through what was a semblance of the Church. For without any communication of heaven with mankind by means of some kind of Church the human race would perish. But what the communication is like when it takes place through external things devoid of any correspondence with internal ones cannot be stated briefly. In the Lord's Divine mercy a statement is to be made about this later on.