1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fußnoten:

4996. ‘Eo quod tu uxor illius’: quod significet quia non alii bono conjungendum, constat ex significatione 'uxoris' quod sit verum adjunctum suo bono, de qua n. 1468, 2517, 3236, 4510, 4823, hic verum naturale non spirituale cum bono naturali non spirituali, ut supra n. 4988.

3240. ‘Et Jokshan genuit Shebam et Dedanem’: quod significet a prima sorte derivationes, constat ex repraesentatione ‘Jokshanis’ et ejus filiorum ‘Shebae et Dedanis’, de quibus sequitur. Hic quia mera sunt nomina, et per illa significantur Ecclesiae spiritualis Domini status et derivationes, dicendum quomodo se cum illis in communi habet: Ecclesia caelestis in eo differt ab Ecclesia spirituali quod illi qui ab Ecclesia caelesti sunt ac caelestes vocantur, sint in amore, nempe in ejus bono et vero, sed illi qui ab Ecclesia spirituali ac spirituales dicuntur, sint in fide, nempe in ejus bono et vero; bonum quod caelestibus, est amoris in Dominum, ac verum quod illis, est amoris erga proximum; bonum autem quod est spiritualibus, ¹ est charitatis erga proximum; verum quod illis, est fidei quatenus haec est doctrina de charitate; inde constare potest quod regno Domini spirituali, sicut caelesti Ipsius, sit bonum et verum, sed cum multa differentia.

[2] Sciendum porro quod illi qui sunt in regnis, inter se distinguantur per bonum et verum, ² ex causa quia sunt qui plus in bono, et sunt qui plus in vero, inde nunc sunt derivationes, nempe derivationes boni et derivationes veri; derivationes boni in ³ regno spirituali Domini sunt quae ⁴ repraesentantur per ‘Jokshanis filios’, de quibus in hoc versu; at derivationes veri ibi, sunt qui ⁴ repraesentantur per ‘filios Midianis’, de quibus in versu sequente. Nunc quia binae classes ⁵ spiritualium sunt, nempe qui plus in bono ⁶ et qui plus in vero, inde bina illis doctrinalia sunt, nempe doctrinalia charitatis et doctrinalia fidei; doctrinalia charitatis pro illis qui in bono fidei sunt, et hic significantur per Jokshanis filios, at doctrinalia fidei pro illis qui in vero fidei, et significantur per filios Midianis: Sheba et Dedan sunt, qui primam classem constituunt, hoc est, qui in spirituali regno Domini in bono fidei sunt, et quibus doctrinalia charitatis ⁶ , inde est quod per ‘Shebam et Dedanem’ significentur cognitiones caelestium, seu quod idem, illi qui in cognitionibus caelestium sunt, hoc est, qui in doctrinalibus charitatis, nam doctrinalia sunt cognitiones, et ⁷ charitas est caeleste quod spirituali homini; quod ‘Sheba et Dedan’ sint illi, ostensum est in parte prima, n. 117, 1168, 1171, 1172, sed ibi Sheba et Dedan ⁸ sunt pronepotes Hami, et vocantur filii Raamae; sed sciendum quod Hamus, sicut etiam Japheth et Shem nusquam fuerint, sed quod illi qui ab Ecclesia post diluvium Noahus dicta fuerunt, distincti ⁹ fuerint quoad bona et vera in tres classes, quae classes ita nominatae sunt, n. 736, 1062, 1065, 1140, 1141, 1162, et passim alibi; fuerunt usque gentes quae ita vocatae sunt, sed ex aliis, ut Sheba et Dedan, qui quod ex Jokshane, filio Abrahami ex Ketura, hic patet.

[3] Quod ‘Sheba’ sint illi qui in cognitionibus caelestium, ita qui in bono fidei, constat ex illis locis quae n. 117, 1171 allata sunt; et quod ‘Dedan’ similiter, ex locis quae n. 1172, et porro ex his;

apud Esaiam,

Propheticum de Arabia; in silva in Arabia pernoctabitis turmae Dedanim; obviam sitienti adferte aquas, habitatores terrae Tema, cum pane ejus praevenite vagabundum; nam coram gladiis vagabuntur, coram gladio extenso, 21:13, 14;

‘in silva in Arabia pernoctare’ pro desolari quoad bonum, ‘Arabia’ enim sunt qui in caelestibus, hoc est, qui in bonis fidei, ‘ibi in silva pernoctare’ est non amplius in bonis esse, inde desolatio, quae quoque describitur per ‘vagari coram gladiis, coram gladio extenso’; caelestia, ¹⁰ hoc est bona fidei, seu quod idem, opera charitatis, quae eis, significantur per ‘obviam sitienti adferre aquas, et cum pane praevenire vagabundum’:

[4] apud Jeremiam,

Accepi calicem a manu Jehovae, et bibere feci omnes gentes, ad quas misit me Jehovah, Hierosolymam, et urbes Jehudae, et reges ejus, et principes ejus, ad tradendum eos in desolationem; ... Pharaonem regem Aegypti, et servos ejus, et principes ejus, et omnem populum ejus; ... omnes reges Tyri, et omnes reges Zidonis; ... Dedanem et Temam, et Buz, et omnes abscissos anguli; ... omnes reges Zimri, et omnes reges Elam, et omnes reges Mediae: et omnes reges septentrionis, 25:17-19,

22, 23, 25, 26; ibi etiam de desolatione Ecclesiae spiritualis agitur, cujus Ecclesiae differentiae ordine memorantur, et significantur per ‘Hierosolymam, urbes Jehudae, Aegyptum, Tyrum, Zidonem, Dedanem, Temam, Buz, Zimri, Elam, Mediam’:

[5] apud Ezechielem,

Sheba et Dedan, et mercatores Tarshish, et omnes leones juvenes ejus dicent tibi: Num ad spoliandum spolium tu venisti? num ad praedandum praedam congregasti congregationem tuam? ad auferendum argentum et aurum, ad capiendum pecora et possessionem, ad spoliandum spolium magnum? 38:13;

ibi de Gogo, per quem significatur cultus externus separatus ab interno, qui idololatricus, n. 1151; ‘Sheba et Dedan’ pro cultus internis, nempe bonis fidei; ‘Tarshish’ pro cultu externo correspondente, ‘argentum, aurum, pecora, possessio, spolia’, quae ¹¹ Gogus, seu externum cultus separatum ab interno, auferre vult, sunt cognitiones boni et ¹² veri, pro quibus pugnant et quas defendunt illi qui sunt Sheba et Dedan, ¹³ quare vocantur ‘leones juvenes’: ‘Sheba’ in proprio sensu sunt illi qui in cognitionibus boni, ‘Dedan’ qui in cognitionibus veri ex bono.

Fußnoten: