1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fußnoten:

4807. GENESEOS CAPUT TRIGESIMUM OCTAVUM

Ante caput praecedens, n. 4661-4664, inceptum est explicare quae Dominus apud Matthaeum 25:31 ad fin: locutus est de judicio super bonos et malos, qui ibi vocantur oves et hirci; quis sensus internus illorum verborum est, nondum explicatum est, sed nunc ante hoc et aliquot ¹ sequentia capita, explicandum venit; et inde constabit quod per ultimum judicium ibi non intellectum sit ultimum tempus mundi et quod tunc primum resurgent mortui et congregabuntur coram Domino et judicabuntur, sed quod intellectum sit ultimum tempus cujusvis qui e mundo in alteram vitam transit, tunc enim est judicium ejus; hoc judicium est quod intelligitur. At quod ita sit, non apparet ex sensu litterae, sed ex sensu interno; quod Dominus ita locutus sit, est quia per repraesentativa et significativa locutus est, sicut ubivis alibi in Verbo Veteris et ² Novi Testamenti; loqui enim per repraesentativa et significativa, est loqui simul coram mundo et coram caelo, seu coram hominibus et coram angelis; talis loquela est Divina quia universalis, et inde est propria Verbi; quapropter qui in mundo sunt et non nisi quam mundana curant, non aliud ex his quae Dominus de ultimo judicio locutus est, capiunt quam quod resurrectionis tempus simul erit omnibus, immo quod Dominus tunc sedebit super throno gloriae et dicet ad congregatos secundum verba ibi ³ ; at qui caelestia curant, illi sciunt quod tempus resurrectionis sit cuivis ⁴ cum moritur, et quod Domini verba ibi involvant quod unusquisque secundum vitam judicabitur, ita quod unusquisque judicium secum ferat, quia vitam.

Fußnoten:

3762. ‘Et ivit terram filiorum orientis’: quod significet ad vera amoris, nempe elevationem, constat ex significatione ‘terrae filiorum orientis’; quod Aram seu Syria dicta sit terra filiorum orientis, patet quia illuc se contulit Jacob, videatur etiam n. 3249; quod per ‘Syriam’ in genere significentur cognitiones boni n. 1232, 1234 ostensum est, at in specie per ‘Aram Naharaim’ seu Syriam fluviorum significantur cognitiones veri, n. 3051, 3664; hic autem non dicitur quod iverit ad Aram seu Syriam sed ‘ad terram filiorum orientis’, ut significetur id de quo in toto hoc capite agitur, nempe ascensus ad vera amoris: vera amoris dicuntur illa vera quae alibi vera caelestia appellata sunt, sunt enim cognitiones de charitate erga proximum, deque amore in Dominum; in sensu supremo, in quo agitur de Domino, sunt vera Divini amoris;

[2] illa vera, nempe de charitate erga proximum et de amore in Dominum, discenda sunt antequam homo regenerari potest, et quoque agnoscenda et credenda, et quantum agnoscuntur, ¹ creduntur, et vita imbuuntur, tantum quoque regeneratur homo, ² et tunc tantum implantantur illa naturali hominis, in quo sunt ut in sua humo; implantantur ibi primum per instructionem a parentibus et magistris, dein ex Verbo Domini, postea ex propria reflexione super illa, ³ sed per illa solum reponuntur solum in memoria naturali hominis, ac inter cognitiones ibi referuntur; sed usque non agnoscuntur, creduntur, et imbuuntur, nisi sit vita secundum illa, tunc enim homo in affectionem venit, et quantum in ⁴ affectionem ex vita venit, tantum naturali ejus, ut suae humo, implantantur; quae non ita implantantur, ⁵ quidem apud hominem sunt, sed modo in memoria ejus sicut aliquod cognitivum aut historicum, quod non ad aliud conducit quam ut de illis loqui possit, et per illa captare famam, et per hanc lucrari opes et honores; sed ⁶ tunc non implantata sunt.

[3] Quod per ‘terram filiorum orientis’ significentur vera amoris, ita cognitiones veri quae tendunt ad bonum, ⁷ constare potest a significatione ‘filiorum’ quod sint vera, de qua n. 489, 491, 533, 1147, 2623; et ex significatione ‘orientis’ quod sit amor, de qua n. 101, 1250, 3249; terra illorum est humus in qua sunt ⁸ ; quod ‘filii orientis’ sint illi qui in cognitionibus veri et boni, proinde in veris amoris, constare ⁹ etiam potest alibi ex Verbo, ut in libro Primo Regum, Multiplicata est sapientia Salomonis prae sapientia omnium filiorum orientis, et prae omni sapientia Aegyptiorum, 5:10

[KJV 4:30];

ubi per ‘sapientiam filiorum orientis’ significantur cognitiones interiores veri et boni, ita ii qui in illis sunt; per ‘sapientiam autem Aegyptiorum’ scientia earundem quae in gradu inferiore est; quod per ‘Aegyptios’ significentur ¹⁰ scientifica in genere, videatur n. 1164, 1165, 1462:

[4] apud Jeremiam,

Sic dixit Jehovah, Surgite, ascendite contra Kedarem, devastate filios orientis, tentoria et greges eorum sument, cortinas eorum, et omnia vasa eorum, et camelos eorum sument, 49:28 [29];

ibi quod per ‘filios orientis’ intelligantur illi qui in cognitionibus boni et veri sunt, constat ex eo ¹¹ quod ‘sument tentoria et greges eorum, tum cortinas, et omnia vasa eorum, ut et camelos’; per ‘tentoria’ enim significantur sancta boni, n. 414, 1102, 2145, 2152, 3312, per ‘greges’ bona charitatis, n. 343, 2566; per ‘cortinas’ sancta vera, n. 2576, 3478, per ‘vasa’ vera fidei, et scientifica, n. 3068, 3079, per ‘camelos’ scientifica in communi, n. 3048, 3071, 3143, 3145; ita per ‘filios orientis’ illi qui in illis ¹² sunt, hoc est, qui in cognitionibus boni et veri.

[5] Quod sapientes ab ¹³ orientalibus, qui venerunt ad Jesum, cum nasceretur, fuerint ex illis qui filii orientis dicti sunt, constare potest ex eo quod illi in cognitione fuerint quod nasciturus Dominus, et quod Adventum Ipsius sciverint ex stella quae illis apparuit in oriente, de quibus ita apud Matthaeum, Cum nasceretur Jesus in Bethlehem Judaeae, ... ecce sapientes ab orientalibus venerunt in Hierosolymam, dicentes, Ubi est natus Rex Judaeorum? vidimus enim Ipsius stellam ab oriente, et venimus adorare Ipsum, 2:1, 2;

quod apud filios orientis qui e Syria, tale propheticum ab antiquo fuerit, constat a prophetia Bileami de Adventu Domini, apud Mosen,

Video Ipsum, et non nunc, conspicio Ipsum et non propinquus, orietur stella ex Jacobo, et surget sceptrum ex Israele, Num.

24:17;

quod Bileamus fuerit ex terra filiorum orientis seu ex Syria, patet ex his apud Mosen,

Edidit Bileamus enuntiatum suum, et dixit, A Syria adduxit me Balakus rex Moabi, ex montibus orientis, Num. 23:7;

sapientes illi qui venerunt ad Jesum cum nasceretur, vocantur magi, sed ita dicti sunt sapientes ¹⁴ illo tempore, ut constat ex pluribus locis, ut Gen. 41:8; Exod. 7:11; Dan. 2:27; 4:3, 4

[KJV 6, 7]; 1 Reg. 5:10 [KJV 4:30]; et passim apud Prophetas.

[6] Quod ‘filii orientis’ in opposito sensu significent cognitiones mali et falsi, ita illos qui in illis sunt, constat apud Esaiam,

Recedet aemulatio Ephraimi, et hostes Jehudae exscindentur; . .

. involabunt in humerum Philistaeorum versus mare, et simul depraedabuntur filios orientis, 11:14:

apud Ezechielem,

Contra filios Ammonis, Ecce Ego tradidi te filiis orientis in hereditatem, et collocabunt ordinationes suas in te, 25:4,

10: in libro Judicum, Cum seminavit Israel, et ascendit Midian et Amalek, et filii orientis, et ascenderunt ¹⁵ supra illum, 6:3;

‘Midian’ pro illis qui in falso, quia non in vitae bono, n. 3242;

‘Amalek’ pro illis qui in falsis, quibus oppugnant vera, n. 1679; ‘filii orientis’ pro illis qui in cognitionibus falsi.

Fußnoten: