1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fußnoten:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Fußnoten:

9295. Quod secundum hoc festum, quod vocatum est festum messis primitiarum operum, tum primitiarum tritici, ut et festum septimanarum, significet implantationem veri in bono, constat ex ejus institutione, de qua ita apud Moschen, Dic ad filios Israelis, Quando veneritis in terram quam Ego dans vobis, et messueritis ¹ messem ejus, adferetis manipulum ² primitiarum messis vestrae ad sacerdotem, qui motitabit manipulum coram Jehovah in beneplacitum vestri; a crastino sabbati motitabit illum sacerdos; et facietis in die illo filium agni in holocaustum, tum minham et libamen: panem vero vel spicam tostam vel virentem non comedetis usque ad diem illum hunc: deinde numerabitis vobis a crastino sabbati, a die quo attulistis manipulum motitationis, septem sabbata integra erunt, usque ad crastinum sabbati septimi numerabitis quinquaginta dies, et offeretis munus novum Jehovae; de habitationibus vestris offeretis panem motitationis, fermentatus coquetur, primitias, Jehovae; offeretis praeter panem septem agnos, unum juvencum, et duos arietes, in holocaustum, cum eorum minha et libamine ³ , Lev. 23:10-21; Deut. 16:9-12.

[2] Quid ⁴ singula haec significant, non nisi quam a sensu eorum interno sciri potest; in eo sensu semina quae seminantur in agro sunt vera fidei quae implantantur bono; per messem significatur maturescentia quando bona inde, nam triticum et hordeum sunt bona, et spica sive arista in qua illa sunt vera ita adjuncta bonis; manipulus est talium series et collectio, nam vera manipulatim disposita sunt; motitatio est vivificatio, vera enim non prius viva sunt apud hominem quam cum in bono sunt; sacerdos qui manipulum motitabat, hoc est, qui bona veri vivificabat, repraesentabat Dominum, nam ab Ipso omne vitae; quod hoc factum sit crastino sabbati, significabat sanctum conjunctionis boni et veri ⁵ ; quod prius non licuerit panem, spicam tostam, aut spicam virentem edere, significabat vitam boni et ejus appropriationem non prius ⁶ ; panis est bonum amoris, spica tosta est bonum charitatis, spica virens est bonum veri, et edere est appropriare; quod inde septem sabbata numerarentur usque ad festum, quod fiebat inde ⁷ quinquagesimo die, significabat plenariam implantationem veri in bono usque ad primum status novi; panis fermentatus qui tunc offerebatur significabat bonum tunc nondum plene purificatum; motitatio ejus significabat vivificationem; holocaustum ex agnis, juvenco, arietibus, cum minha et libaminibus, significabant cultum Domini ex illius boni quali; haec sunt quae significantur per hoc festum, et per illa quae ⁸ peragebantur; ex quibus patet quod secundus status liberationis a damnatione, qui erat status implantationis veri in bono, ⁹ significatus fuerit.

[3] Quia festum hoc vocatum est festum primitiarum messis, sciendum est quid messis in Verbo significat: ‘ager, in quo messis’, in lato sensu significat totum humanum genus, seu totum mundum, in minus lato sensu Ecclesiam, in strictiore sensu hominem Ecclesiae, et in adhuc strictiore bonum quod in homine Ecclesiae, nam hoc recipit vera fidei sicut ager semina; ex significatione ‘agri’ patet quid significat ‘messis’, quod nempe in latissimo sensu statum totius generis humani quoad receptionem boni per verum, in minus lato sensu statum Ecclesiae quoad receptionem verorum fidei in bono, in strictiore sensu statum hominis Ecclesiae ¹⁰ quoad illam receptionem, et in adhuc strictiore sensu statum boni quoad receptionem veri, ita implantationem veri in bono.

[4] Ex his constare potest quid per ‘messem’ significatur in sequentibus his locis, ut apud Matthaeum, Qui seminat bonum semen est Filius hominis; ager est mundus; semen sunt filii regni; zizania sunt filii illius mali; inimicus qui seminat illa est diabolus; messis vero ¹¹ consummatio saeculi, messores autem sunt angeli, 13:37-39;

‘bonum semen’ sunt vera fidei a Domino, ‘Filius hominis’ est Dominus quoad vera Ecclesiae, ‘mundus, qui est ager’, est totum genus humanum, ‘filii regni, qui sunt semen’, sunt vera fidei Ecclesiae, ‘filii regni mali, qui sunt zizania’, sunt falsa fidei Ecclesiae, ‘diabolus, qui inimicus et seminat ea’, est infernum, ‘consummatio saeculi, quae messis’, est ultimus status Ecclesiae quoad receptionem verorum fidei in bono, ‘angeli, qui messores’, sunt vera a Domino; quod talia per illa Domini verba significentur, constare potest ex sensu eorum interno, de quo passim in explicationibus; ex illis ¹² quoque patet quomodo Dominus ¹³ cum fuit in mundo, locutus est, quod nempe per significativa, ob causam ut Verbum non solum ¹⁴ esset pro mundo ¹⁵ sed etiam pro caelo:

[5] in Apocalypsi, Angelus exivit e templo clamans voce magna ei qui super nube sedebat, Mitte falcem tuam et mete, quia venit tibi hora metendi, quia arefacta est messis terrae; misit itaque sedens super nube falcem suam in terram, et demessa est terra, 14:15, 16;

‘messis’ hic quoque pro ultimo statu Ecclesiae quoad receptionem verorum fidei in bono:

apud Joelem,

Luxerunt sacerdotes ministri Jehovae, devastatus est ager, luxit terra quia devastatum est frumentum, exaruit mustum, languet oleum, pudefacti sunt agricolae, ejularunt vinitores super tritico et super hordeo, eo ¹⁶ quod perierit messis agri, 1:9-11;

describitur hic vastatio Ecclesiae quoad vera fidei et bona charitatis per talia quae sunt agri, vineae, et oliveti; ipsa Ecclesia est ‘ager’, et status ejus ultimus, qui a Domino vocatus est ¹⁷ consummatio saeculi, est ‘messis’:

[6] apud eundem,

Emittite ¹⁸ falcem, quia maturuit messis; venite, descendite, quia plenum est torcular, exundant lacus, eo quod magna malitia eorum, 4:13 [KJV 3:13];

etiam hic per ‘messem’ significatur consummatio saeculi seu ultimus status Ecclesiae devastatae:

apud Jeremiam,

Exscindite seminantem e Babele, et prehendentem falcem in tempore messis, 50:16:

apud eundum, Filia Babelis sicut area, tempus ad triturandum eam, adhuc parum cum venit tempus messis, 51:33;

‘tempus messis’ pro ultimo statu Ecclesiae ibi:

apud Esaiam,

Ejulate ¹⁹ naves Tharschischi, quia devastata est Tyrus ut non domus, nec intret quisquam; silent habitatores insulae, mercator Zidonis, transiens mare, impleverunt te, et per aquas multas semen Schichoris, messis Nili, proventus illius, ut esset mercatura gentium, 23:1-3;

[7] sancta Ecclesiae quae hic describuntur, nemo sciri potest nisi ex sensu interno; quisque scit quod sancta caeli et Ecclesiae ubivis in Verbo sint, et quod inde Verbum ²⁰ sanctum sit; in sensu litterae tibi agitur de mercatura Tyri et Zidonis, quae non sancta sunt absque sensu interiore sancto; quid autem in hoc ²¹ sensu significant, patet si ²² evolvuntur; ‘naves Tharschischi’ sunt doctrinalia veri et boni, ‘Tyrus et Zidon’ sunt cognitiones boni et veri, ²³ ‘ ²⁴ non domus ut non intret quisquam’ est quod non amplius bonum cui verum implantari possit, habitatores insulae qui silent ²⁵ sunt bona remotiora ²⁶ , ‘semen Schichoris’ est verum scientificum, ‘messis Nili, proventus illius’ est inde bonum extra Ecclesiam.

Fußnoten: