1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Fußnoten:

1659. SENSUS INTERNUS

Quae in hoc capite continentur, apparent sicut non forent repraesentativa, nam agitur solum de bellis inter plures reges, et de vindicatione Loti per Abramum, et tandem de Malkizedecho, ita tanquam non aliquid arcanum caeleste intus haberent; sed usque haec, sicut omnia reliqua, in sensu interno recondunt arcanissima, quae quoque in continua serie consequuntur ab illis quae praecedunt et se in continua serie connectunt cum illis quae sequuntur:

[2] in illis quae praecedunt, actum est de Domino ac Ipsius instructione, tum de externo Ipsius Homine, qui mediis scientiis et cognitionibus conjungendus esset Interno; sed quia Externus Ipsius Homo talis erat, ut dictum, quod ex hereditario a matre habuerit in Se illa qua impedirent conjunctionem, quae usque prius per pugnas et tentatione’. expellenda essent antequam Externus Ipsius Homo uniri posse’ Interno, seu Humana Ipsius Essentia Divinae, quare in hoc capite agitur de pugnis illis, quae in sensu interno repraesentantur et significantur per ‘bella’, de quibus hic agitur: intra Ecclesiam notum est quod Malkizedechus repraesentaverit Dominum, et quod sic de Domino in sensu interno, ubi de Malkizedecho, agatur; inde quoque concludi potest quod non solum illa sed etiam cetera repraesentent: nam ne verbulum in Verbo potest scriptum esse quod non demissum sit e caelo, et consequenter in quo non angeli videant caelestia:

[3] antiquissimis temporibus etiam plura repraesentabantur per bella, quae vocabant ‘Bella Jehovae ¹ ’, quae nihil aliud significabant quam pugnas Ecclesiae et illorum qui fuerunt ab Ecclesia, hoc est, illorum tentationes, quae non aliud sunt quam pugnae et bella cum malis apud se, proinde cum turba diabolica quae mala excitat, et conatur destruere Ecclesiam et hominem Ecclesiae: quod per ‘bella’ in Verbo nihil aliud intelligatur, constare manifeste ex eo potest quod in Verbo nihil nisi de Domino et Ipsius Regno et Ecclesia agi possit, quia est Divinum non humanum, proinde caeleste non mundanum, quare per bella quae in sensu litterae non alia in sensu interno possunt intelligi; quod melius a sequentibus constare potest.

Fußnoten:

1361. Quod ex idololatria Ecclesia repraesentativa facta sit, nullus scire potest nisi sciat quid repraesentativum est; quae in Ecclesia Judaica repraesentabantur, et quae in Verbo, est Dominus, ac Ipsis regnum, proinde caelestia amoris, et spiritualia fidei; haec sunt quae repraesentantur, praeter plura quae ad illa pertinent, sicut omnia quae sunt Ecclesiae: repraesentantes sunt vel personae, vel res quae sunt in mundo aut super tellure, verbo omnia quae sunt objecta sensuum, usque adeo ut vix aliquid objectum sit quod non repraesentativum esse possit: sed generalis lex repraesentationis est quod nihil reflectatur super personam aut super rem quae repraesentat, sed super illud ipsum quod repraesentatur; ut pro exemplo:

[2] omnis rex quicumque fuit, in Juda et Israele, immo in Aegypto, et alibi, potuit repraesentare Dominum; ipsum regium eorum est repraesentativum; ita potuit rex omnium pessimus, sicut Pharaoh qui erexit Josephum super terram Aegypti; Nebuchadnezzar in Babele, Dan. 2:37, 38, Saul et ceteri reges Jehudae et Israelis, qualescumque fuerunt; ipsa unctio, unde appellati uncti Jehovae, hoc involvit. Similiter omnes sacerdotes quotcumque fuerunt, repraesentabant Dominum; ipsum sacerdotale est repraesentativum; sacerdotes qui fuerunt mali et immundi, similiter; quia in repraesentativis nihil reflectebatur super personam qualis fuit. Nec solum homines repraesentabant sed etiam bestiae, sicut omnes quae sacrificabantur; ‘agni et oves’ repraesentabant caelestia, ‘columbae et turtures’ spiritualia; ‘arietes, hirci, juvenci et boves’ similiter sed caelestia et spiritualia inferiora.

[3] Nec solum animata, ut dictum, repraesentabant sed etiam inanimata, sicut altare, immo lapides altaris, tum arca et tentorium cum omnibus quae ibi, ut et templum cum omnibus quae ibi, quod cuivis notum esse potest; ita lucernae, panes, vestes Aharonis: nec solum haec repraesentativa fuerunt sed etiam omnes ritus qui fuerunt in Ecclesia Judaica. In Antiquis Ecclesiis repraesentativa se extendebant ad omnia objecta sensuum, sicut ad montes et colles, adque valles, planities, fluvios, rivos, fontes, cisternas, ad lucos, ad arbores in genere, et ad quamcumque arborem in specie, usque adeo ut unaquaevis arbor aliquid certum significaret, quae postea cum Ecclesia significativa cessavit, facta sunt repraesentativa; ex his constare potest quid per repraesentativa intelligatur: et quia non solum per homines, quicumque et qualescumque essent sed etiam per bestias, tum etiam per inanimata, repraesentari potuerunt caelestia et spiritualia, illa nempe quae sunt regni Domini in caelis, et quae sunt regni Domini in terris, inde constat quid Ecclesia repraesentativa.

[4] Repraesentativa se habuerunt quod coram spiritibus et angelis apparerent omnia sancta quae fiebant secundum ritus mandatos, ut cum summus sacerdos lavasset se aquis, amictu pontificali indutus ministraret, coram candelis accensis staret, utcumque ille fuisset, etiam si vel immundissimus et corde suo idololatres; ita quoque ceteri sacerdotes; nam, sicut dictum, in repraesentativis non reflectebatur super personam sed super ipsum illud quod repraesentabatur, prorsus abstracte a persona, sicut abstracte a bovibus, juvencis, agnis quae sacrificabantur, aut a sanguine qui effundebatur circum altare, ut et abstracte ab ipso altari, et sic porro.

[5] Ecclesia haec repraesentativa instituta est postquam omnis cultus internus periit, et cum factus non solum mere externus sed etiam idololatricus, ob causam ut aliqua conjunctio caeli foret cum terra, seu Domini per caelum cum homine; et hoc postquam periit conjunctio per interna cultus: sed qualis conjunctio haec sit per sola repraesentativa, ex Divina Domini Misericordia, dicetur in sequentibus. Repraesentativa non prius incohantur quam in capite sequente, ubi omnia et singula quae ibi et in sequentibus, pure repraesentativa sunt: hic agitur de statu illorum qui patres fuerunt, antequam quidam ex illis et posteri eorum repraesentativi facti, qui quod in idololatrico cultu fuerint, supra ostensum est.