1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Poznámky pod čarou:

9063. ‘Ad liberum ¹ mittet’ illum pro dente ejus': quod significet quod non servire amplius possit interno, constat ex significatione ‘ad liberum ² mittere’ quod sit dimittere e servitio, ita non amplius servire, ut supra n. 9061, et ex significatione ‘dentis’ quod sit sensuale, de qua nunc supra n. 9062. Quomodo cum his se habet, sciri potest ex illis quae de statu interni hominis cum externus laesus est, mox supra n. 9061 ostensa sunt; similiter se habet cum sensuali laeso, hoc enim est ultimum in naturali homine; quod etiam hoc regenerandum sit ut homo plene regeneratus sit, videatur n. 6844, 6845, 7645. Quod haec quae de oculo et de dente servi aut ancillae statuta sunt, arcana in se contineant quae nemo videre potest nisi per sensum internum, cuivis potest constare; quid enim absque arcana causa foret statuere quod servi dimitterentur liberi propter oculum aut propter dentem, et non propter alia membra ³ cum corrumperentur? sed arcana ⁴ illa causa patet cum scitur quid in spirituali sensu significatur per ‘oculum’ et per ‘dentem’; quod cum scitur, in lucem venit cur ita statutum sit.

Poznámky pod čarou:

5428. ‘Et illi non agnoverunt eum’: quod significet quod verum a Divino non appareret in luce naturali nondum a luce caelesti illuminata, constare potest ex illis quae mox praecedunt, cum enim per ‘agnovit Joseph fratres suos’ significatur quod communia vera Ecclesiae caelesti spiritualis ex luce ejus apparerent, sequitur quod per ‘illi non agnoverunt eum’ significetur quod caeleste spiritualis, seu verum a Divino, non appareret veris communibus Ecclesiae in luce naturali nondum a luce caelesti illuminata. Quomodo hoc se habet, ab illis quae mox supra dicta sunt, quidem patet, sed quia est inter arcana, licet illustrare id per exempla; sit gloria caeli pro exemplo: qui e luce naturali non a luce caeli illuminata, quia absque medio, et magis si non correspondentia, cogitant de gloria caeli, non aliam ideam de illa quam qualem de gloria mundi habere possunt, sicut, dum revelationes propheticae imprimis Johannis in Apocalypsi legunt, quod ibi magnificentissima sint omnia; at cum eis dicitur quod gloria caeli excedat omnem magnificentiam mundi, adeo ut haec illi vix comparari queat, et quod tamen hoc non sit gloria caeli, sed quod gloria caeli sit Divinum quod elucet e singulis quae apparent ibi, ac Divinorum perceptio, et inde sapientia; ¹ sed haec gloria est solum illis ibi qui magnificentiam illam respective ad sapientiam nihili faciunt, et omnem sapientiam Domino et ² sibi prorsus nullam tribuunt: haec gloria caeli cum spectatur a luce naturali absque medio, et magis si non correspondentia, nullatenus agnoscitur.

[2] Sit quoque pro exemplo potentia angelica: qui e luce naturali a luce caeli non illuminata quia absque medio, et magis si non correspondentia, cogitant de potentia angelica, cumprimis de ³ archangelorum quorum mentio fit in Verbo, non aliam ideam de ea habere possunt quam sicut de potentia potentium in mundo, quod nempe millenos et millenos habeant se minores quibus imperent, et quod eminentiae in caelo in tali imperio consistant; at cum illis dicitur quod quidem potentia angelica excedat omnem potentiam potentium in mundo, et quod ⁴ tanta sit ut unus inter minores angelos myriades infernalium abigere, ac in inferna sua detrudere queat, et quod inde quoque in Verbo potentiae, ut et dominatus, dicantur, sed usque minimus eorum ⁵ maximus est, hoc est, ⁶ qui omne potentiae a Domino et nihil ex se credit, vult et percipit, is maxime potens est; quapropter qui potentiae ibi sunt, omnem potentiam ex se plane aversantur; hoc quoque cum spectatur a luce naturali absque medio, et magis si non correspondentia, nec agnoscitur.

[3] Sit adhuc pro exemplo: qui e naturali absque medio, et magis si non correspondentia, spectat liberum, non aliter scire potest quam quod liberum sit cogitare et velle ex se, et posse agere absque fraeno sicut cogitat et vult; quare etiam naturalis homo, ut habere possit omnia quae cogitat et vult, opulentissimus vult esse, utque agere possit omnia quae cogitat et vult, potentissimus vult esse, et tunc credit ille se in summo libero esse, et inde in ipso felici; si autem illis ⁷ dicitur quod ipsum liberum, quod liberum caeleste vocatur, prorsus non tale sit, sed quod sit nihil velle ex se sed a Domino, immo nec cogitare ex se sed a caelo, et inde quod prorsus in maerore sint et in dolore, si illis ex se cogitare et ex se velle permittitur, hoc non agnoscitur. Ex his aliquatenus patere potest quomodo se habet cum hoc quod verum a Divino non appareat in luce naturali nondum a luce caelesti illuminata, quae significantur per ‘quod fratres Josephi non agnoverint eum’.

Poznámky pod čarou: