1. OM HIMLEN OCH HELVETET

När Herren inför lärjungarna talar om tidevarvets fulländning, som är kyrkans sista tid ¹ , säger Han vid slutet av förutsägelserna om dess efter varandra följande tillstånd med avseende på kärlek och tro ² :

»Strax efter de dagarnas bedrövelse skall solen förmörkas, och månen skall inte giva sitt sken, och stjärnorna skola falla från himlen, och himlarnas krafter skola bäva. Och då skall Människosonens tecken synas i himlen; och då skola jordens alla stammar jämra sig, och de skola se Människosonen komma i himlens skyar med makt och mycken härlighet. Och Han skall utsända sina änglar med basun och stor röst, och de skola församla Hans utvalda från de fyra vindarna, från himlarnas ena ände till den andra.» (Matteus 24:29-31.)

De som förstå dessa ord efter bokstavsmeningen tro inte annat än att på den sista tid som kallas den yttersta domen skall allt detta ske i enlighet med den bokstavliga skildringen. De tro sålunda inte endast, att solen och månen skola förmörkas, och att stjärnorna skola falla från himlen, samt att Herrens tecken skall synas i himlen, och att de skola se Honom i skyarna jämte änglar med basuner, utan även, enligt förutsägelser på andra ställen, att hela den synliga världen skall förgås, och att det sedan skall uppstå en ny himmel och en ny jord.

Denna uppfattning ha de flesta i kyrkan nu för tiden. Men de som tro så känna inte till de hemligheter som är dolda i Ordets alla enskilda ting. Ty i varje särskilt uttryck i Ordet är det en inre mening, i vilken inte förstås naturliga och världsliga saker, sådana som är i bokstavsmeningen, utan andliga och himmelska ting, och detta inte endast med avseende på meningen av flera ord, utan även med avseende på vart enda ord ³ . Ordet är nämligen skrivet helt och hållet medelst motsvarigheter ⁴ för det ändamåls skull, att det må vara en inre mening i alla enskilda ting. Hur beskaffad den meningen är, kan inses av allt som blivit sagt och visat därom i Arcana Coelestia (Himmelska Hemligheter) och även av vad som sammanförts därifrån i förklaringen om Vita Hästen, varom talas i Uppenbarelseboken.

Enligt samma mening bör man förstå Herrens ovan anförda ord om sin ankomst i himlens skyar. Med solen, som skall förmörkas, betecknas Herren med hänsyn till kärleken ⁵ ; med månen Herren med avseende på tron ⁶ ; med stjärnorna kunskaperna om det goda och det sanna eller om kärlek och tro ⁷ ; med Människosonens tecken i himlen uppenbarandet av den Gudomliga Sanningen; med jordens stammar, som skola jämra sig, allt som hör till det sanna och det goda eller till tro och kärlek ⁸ ; med Herrens ankomst i himlens skyar med makt och härlighet Hans närvaro i Ordet och uppenbarelse ⁹ ; med skyar betecknas Ordets bokstavsmening ¹⁰ , och med härlighet Ordets inre mening ¹¹ ; med änglar med basun och stor röst betecknas himlen, varifrån den Gudomliga Sanningen är ¹² .

Härav kan man inse, att med dessa Herrens ord förstås, att vid kyrkans slut, då det inte mer finns någon kärlek och i följd därav inte heller någon tro, Herren skall upplåta sitt Ord med avseende på dess inre mening och uppenbara himlens hemligheter. De hemligheter som skola uppenbaras i vad som nu följer angå himlen och helvetet samt människans liv efter döden.

Den människa som tillhör kyrkan känner nu för tiden knappt något om himlen och helvetet, ej heller om sitt liv efter döden, ehuru alla dessa saker är beskrivna i Ordet. Ja, många som är födda inom kyrkan förneka dem även, sägande i sitt hjärta: Vem har kommit därifrån och berättat? För att inte ett sådant förnekande, som i synnerhet råder hos dem som ha mycken världslig vishet, även må besmitta och fördärva de i hjärtat okonstlade och de i tron enkla, har det givits mig att vara tillsammans med änglar och att tala med dem såsom en människa med en människa samt även att se, vad som är i himlarna och vad som är i helvetena, och detta nu i tretton år. Därför får jag nu beskriva dessa ting på grund av vad jag har sett och hört, i förhoppning om att okunnigheten sålunda må upplysas och otron skingras. Att nu för tiden en sådan omedelbar uppenbarelse sker, är därför, att det är den som förstås med Herrens ankomst.

Poznámky pod čarou:

10809. ¹ Deinde interrogabant quomodo Dominus apparet apud angelos e nostra tellure; dicebam quod appareat in Sole ut Homo, ² circumdatus ibi ³ igneo solari, ex quo omnis lux est angelis in caelis, et quod calor qui procedit inde, sit Divinum Bonum, et quod lux quae inde sit Divinum Verum, utrumque ex Divino Amore, qui est igneum apparens circum Dominum in illo Sole; sed quod ⁴ Sol ille modo angelis in caelo appareat et non spiritibus qui infra sunt, quoniam hi remotiores sunt a receptione boni amoris et veri fidei quam angeli qui in ⁵ caelis. Quod autem solem mundi attinet, is nulli in altera vita apparet, sistitur tamen in idea illorum sicut nigrum ⁶ non visibile, ex opposito ad Solem caeli, qui est Dominus. ⁷ Quod quaesiverint de Domino ac de Ipsius apparentia coram angelis e nostra tellure, dabatur illis, quoniam tunc placuit Domino Se praesentem sistere apud illos, ac in ordinem redigere quae ex malis ibi deturbata sunt, de quibus conquesti sunt; ut haec viderem, causa etiam erat quod illuc perductus sim.

Poznámky pod čarou:

6435. ‘Usque ad desiderium collium saeculi’ quod significet ad amorem mutuum caelestem, constat a significatione ‘collium saeculi’ quod sint quae sunt amoris mutui, de qua sequitur; ut Ecclesia spiritualis ad illum amorem veniat, significatur per ‘usque ad desiderium collium saeculi’. Antequam ex aliis locis Verbi demonstratur quod per ‘ ¹ colles’ saeculi' significetur amor mutuus, primum dicendum est quid per amorem mutuum intelligitur, ad quem homo Ecclesiae spiritualis ² quae per ‘Josephum’ repraesentatur, pervenire sataget: ex illis quae saepius prius dicta et ostensa sunt, constare potest quod bina regna sint quae caelum constituunt, nempe regnum caeleste et regnum spirituale; differentia inter illa bina regna est quod bonum regni caelestis internum sit bonum amoris in Dominum, et quod externum ejus sit bonum amoris mutui; qui ab illo regno sunt, in bono amoris sunt, non autem in vero quod vocatur verum fidei, hoc enim inest illius regni bono adeo ut separatim a bono non videri queat, quapropter qui ab illo regno sunt, ne quidem nominare possunt fidem, n. 202, 203, 4448, nam loco veri fidei apud illos est bonum amoris mutui; quod autem regnum spirituale attinet, ejus internum est bonum charitatis erga proximum, externum autem est verum fidei;

[2] ex his constare potest quae differentia est inter bina illa regna, tum quoque quod conveniant in eo quod externum regni caelestis coincidat cum interno regni spiritualis, per medium quod vocatur ³ caeleste spiritualis; est enim externum regni caelestis, ut supra dictum, bonum amoris mutui, et est internum regni spiritualis bonum charitatis erga proximum; sed bonum amoris mutui est interius quam bonum charitatis erga proximum, est enim illud e rationali, hoc autem e naturali; sed tametsi bonum amoris mutui, quod est externum Ecclesiae caelestis, est interius, et bonum charitatis erga proximum est exterius, usque tamen Dominus conjungit illa bona per medium, ut mox dictum est, et sic conjungit bina illa regna.

[3] Ut distinguatur inter bonum externum Ecclesiae caelestis ac inter bonum internum Ecclesiae spiritualis, licet in sequentibus illud bonum vocare bonum amoris mutui, et hoc bonum charitatis erga proximum; quae differentia in ⁴ praecedentibus non observata est. Cum haec prius sciuntur, dici potest quid per ‘usque ad desiderium collium saeculi’ quod est inter benedictiones Israelis de Ecclesia hac spirituali, significatur, quod nempe sit ut regnum spirituale veniat supra bonum charitatis usque ad bonum amoris mutui quod est regni caelestis, et sic bina illa regna intime conjungantur; haec sunt quae per illa verba significantur.

[4] In Verbo prophetico plurimis in locis nominantur montes et colles, et per illos in sensu interno significantur bona amoris, per ‘montes’ bonum amoris in Dominum quod est internum regni caelestis, et per ‘colles’ bonum amoris mutui quod est externum ejusdem regni; at ubi agitur de regno spirituali, ibi per ‘montes’ significatur bonum charitatis erga proximum quod est internum illius regni, et per ‘colles’ verum fidei quod est externum ejus. Sciendum quod omnis Ecclesia Domini sit interna et externa, ita quoque utrumque regnum Ipsius. Quod illa significentur per ‘colles’, constare potest ab his locis:

[5] apud Esaiam,

In posteritate dierum erit mons Jehovae in caput montium, et elatus prae collibus, 2:2, Mich. 4:1; ‘mons Jehovae’ qui est Zion, pro regno caelesti Domini, ita pro bono illius regni, quod est amoris in Dominum, ita in supremo sensu est Ipse Dominus, nam omnis amor et omne bonum in regno caelestiest Domini:

[6] simile per ‘montem ⁵ Zionis’ alibi in Verbo significatur, et per ‘collem ejus’ bonum amoris mutui; ut apud Esaiam,

Descendet Jehovah Zebaoth ad militandum super monte Zionis, et super colle ejus, 31:4;

ibi ‘collis’ pro bono amoris mutui; et quia per ‘collem’ significatur bonum amoris mutui, et per ‘montem’ bonum amoris caelestis quod est amoris in Dominum, dicitur quod ‘Jehovah ⁶ descendat ad militandum super monte illo’; Jehovah ⁷ non super monte ⁸ Zionis et colle ejus militat, sed ubi est bonum amoris, pro hoc, hoc est, pro illis qui in eo sunt, militat Dominus, Qui ibi est Jehovah; ⁹ si pro Zione et pro Hierosolyma militaverit, est quia repraesentabant Ecclesiam caelestem; ideo quoque mons Zionis sanctus vocabatur, et quoque Hierosolyma dicta sancta, cum tamen in se spurca esset, ut patet apud Prophetas ubi de abominationibus ejus agitur:

[7] apud Davidem,

Ferent montes pacem, ... et colles in justitia, Ps. 72:3 ¹⁰ :

apud eundem,

Laudate Jehovam ... montes, et omnes colles, Ps. 148:9:

apud eundem,

Montes saltarunt sicut arietes, colles sicut filii gregis, Ps. 114:4, 6:

apud eundem,

Mons Dei, mons Bashanis; mons collium mons Bashanis, ... quare subsilitis montes, colles montium? desiderat Deus inhabitare illum, etiam Jehovah habitabit in perpetuum, Ps. 18:16, 17 [KJV Ps. 18:15, 16);

‘montes’ in illis locis pro amore caelesti, et ‘colles’ pro amore spirituali; quod non montes sint nec colles qui intelliguntur, nec illi qui super montibus et collibus erant, manifeste patet:

[8] apud Esaiam,

Erit super omni monte alto, et super omni colle elato, rivi, ductus aquarum, 30:25;

‘ductus aquarum’ pro cognitionibus boni et veri, quae ‘super omni monte alto et colle elato’ dicuntur esse, quia cognitiones illae fluunt ex bonis amoris caelestis et spiritualis:

[9] apud Habakkuk, Jehovah stetit et mensus est terram, vidit et dissipavit gentes, quia dispersi sunt montes aeternitatis, ¹¹ humiliarunt se colles saeculi, 3:6;

‘montes aeternitatis’ pro bono amoris quod fuit Ecclesiae Antiquissimae quae caelestis, ‘colles saeculi’ pro bono amoris mutui quod fuit illius Ecclesiae, illud internum ejus, hoc externum; cum illa Ecclesia in Verbo intelligitur, quia Antiquissima, adjicitur aliquoties aeternitas, ut hic ‘montes aeternitatis’ ac alibi ‘dies aeternitatis’, n. 6239, et quoque adjicitur saeculum, ut hic ‘colles saeculi’, ut quoque in prophetico Israelis ‘ad desiderium collium saeculi’; inde constare potest quod per ‘colles saeculi’ significentur bona amoris mutui quae caelesti Ecclesiae, seu caelesti regno Domini:

[10] similiter apud Mosen,

in prophetico ejus de Josepho, De primitiis montium orientis, et de pretiosis collium aeternitatis, ... veniant capiti Josephi, Deut. 33:15, 16:

apud Esaiam,

Montes et colles personabunt cantu, et omnes arbores agri complaudent vola, 55:12:

apud ¹² Joelem, In die illo stillabunt montes mustum, et colles fluent lacte, et omnes rivi Jehudae fluent aquis, Joel 4:18, [KJV 3) 18, ¹³ Amos 9:13:

apud Ezechielem,

Errant oves Meae in omnibus montibus, et super omni colle alto, et super ¹⁴ omnes facies terrae dispersae sunt; ... dabo eos et circuitus collis Mei benedictionem, et demittam pluviam in tempore suo, 34:6, 26:

apud Jeremiam,

Super omnes colles in deserto venerunt vastatores, quia gladius Jehovae devorans, 12:12;

in his locis significantur bona amoris caelestis ¹⁵ per ‘montes’, et similiter per ‘colles’ sed in inferiore gradu.

[11] Quia montes et colles talia significabant, etiam in Antiqua Ecclesia cultus Divinus fuit super montibus, et super collibus; et postea gens Hebraea super montibus et collibus altaria ¹⁶ ponebat, et ibi ¹⁶ sacrificabat et ¹⁶ suffiebat; et ubi non colles erant, exstruebant excelsa; qui cultus quia factus idololatricus, per id quod ipsos montes et colles haberent sanctos, et prorsus nihil cogitarent de sanctis quae significabant, idcirco prohibitus est ille cultus populo Israelitico et Judaico, quia populus ille ad cultum idololatricum prae aliis pronissimus fuit; ut tamen repraesentativum hoc, quod fuerat ¹⁷ antiquis temporibus, retineretur, mons Zionis electus est et per illum in supremo sensu repraesentatum est Divinum Bonum Divini Amoris Domini, ac in sensu respectivo Divinum caeleste ac Divinum Spirituale ¹⁸ in regno Ipsius.

[12] Quia talia significabantur ¹⁹ , jussus est Abraham sacrificare filium suum super uno montium in terra Moriah, tum quoque Dominus super monte visus est Mosi, et super e monte promulgata est Lex, visus enim est Mosi super monte Horebo, et Lex promulgata super monte Sinai; et quoque templum Hierosolymae aedificatum est super monte.

[13] Quod ex vetusto ritu cultum sanctum haberent super montibus et collibus, et postmodum gentes, et quoque ²⁰ Israelitae et Judaei idololatrae super illis sacrificarent et suffirent, patet apud Jeremiam,

Adulteria tua, et hinnitus tui, scelus scortationis tuae, super collibus in agro, vidi abominationes tuas, 13:27;

ibi de Hierosolyma:

apud Ezechielem,

Cum fuerint confossi eorum in medio idolorum eorum, circa altaria eorum, super omni colle alto, in omnibus capitibus montium, et sub omni arbore viridi, subque omni quercu implexa, 6:13:

apud Jeremiam,

Super omni colle ²¹ alto, et sub omni arbore viridi, tu praevaricans meretrix, 2:20, 3:6;

[14] et praeterea 1 Reg. 14:23, ²² 2 Reg. 16:4, 17:10. Quia cultus idololatricus super montibus et collibus fiebat, per illos in opposito sensu significantur mala quae sunt amoris sui; ut apud Jeremiam,

Montes et ecce commoventur, et omnes colles evertuntur; vidi cum ecce non homo, et omnis avis caeli avolarunt, 4:24, 25:

apud Esaiam,

Omnis vallis extolletur, et omnis mons et collis humiliabitur, xl4:

apud eundem,

Ecce posui te in tribulam tribulae recentis, praeditae aculeis, tritures montes et conteras, et colles sicut glumam ponas, 41:15:

apud eundem,

Vastabo montes et colles, et omnem herbam eorum arefaciam, 42:15:

apud Micham, Audite quaeso quod Jehovah loquens, Surge, contende cum montibus, et audiant colles vocem tuam, 6:1:

apud Jeremiam,

Oves perditae fuerunt populus Meus, pastores ejus seduxerunt eos, montes refractarii, de monte super collem iverunt, obliti sunt cubilis sui, 50:6;

ac praeterea alibi, ut Jer. 16:16, Nahum 1:5, 6.

[15] Quod ‘montes et colles’ significarent bona amoris caelestis et spiritualis, erat quia ²³ eminebant supra terram, et per eminentia et alta significabantur illa quae erant caeli, et in supremo sensu quae erant Domini; terra enim Canaanis significabat regnum caeleste Domini, n. 1607, 3038, 3481, 3705, 4240, 4447, inde ²⁴ omnia quae ibi significativa erant, montes et colles talium quae alta sunt; antiquissimi enim, qui fuerunt ab Ecclesia caelesti, cum ascendebant montem, obveniebat illis altitudo, et ex altitudine sanctum, ex eo quod Jehovah seu Dominus dicebatur in altissimis habitare, et quia altitudo in sensu spirituali erat bonum amoris, n. 650. 8 se habet cum illo monte sicut cum Hierosolyma, quod propterea quia repraesentabat caelestia, sanctus habitus est, similiter ac Hierosolyma quae quia repraesentabat Regnum caeleste Domini, in propheticis Verbi sancta vocatur, et visa Johanni e caelo descendens; quod Hierosolyma

Poznámky pod čarou: